Att kalla kriget dessutom tog slut innan jag börjat gå och tala gör att jag länge placerat kärnvapen i samma fack som Hitler och dinosaurier:
Skitläskiga på sin tid, men det var då och de kommer inte tillbaka.
I och med den pinfärska Koreakrisen börjar jag motvilligt tänka om på en punkt
och inte fanken är det Tyrannosaurus Rex jag fruktar.
Den tanke som gjort mig trygg genom alla år att ingen mänska kan vara dum nog att kasta kärnvapen på nån som kastar tillbaka pulveriseras när jag ser Kim Jong-Un i aktion.
En faderlös manboy med kort stubin och en alldeles egen kärnvapenarsenal att leka med.
Hans iver att rikta hot mot just USA fascinerar. Hur tänkte han där egentligen?
Kim tycks visserligen ha ärvt sin farsas storhetsvansinne, men till skillnad från sin befolkning har han inte hållits i okunnighet om hur resten av världen ser ut.
Han ska rentav ha utbildats på privatskola i Schweiz och kan omöjligt ha missat det faktum att den nordkoreanska militärmakten har ganska små chanser att erövra USA.
Krigshetsen skulle kunna bli mer begriplig om vi antog att Kim, i ett utslag av kamikaze-fanatism, bestämt sig för att han gärna offrar hela sitt land i utbyte mot glädjen över att smälla av en kärnvapenbomb mitt i Manhattan
men med tanke på att varenda nordkoreansk provskjutning gått samma väg som en rymdraket med soppatorsk sprängs också min kamikaze-teori.
Det som kan komma att hända framöver är alltså att Nordkorea förklarar krig, kraschar ett par kärnvapenstyckade missiler i sitt eget badvatten, att USA vrålar MOTATTACK, att Nordkoreas försvar pulveriseras och att Kim får livstids utegångsförbud.
Inte smart, Kim, inte smart!
I och för sig är det väl ganska naturligt för en son att vilja överträffa sin fars bedrifter och med en galen far kanske det givna sättet blir att överträffa hans galenskap?
Mitt grubblande gör mig inte direkt klokare på Koreakrisen, men en sak har jag kommit fram till:
Kim Jong-Un behöver en stor, varm kram.
Vem anmäler sig som frivillig att ge honom den?
