Det är dags att möta dem vi är här för att hjälpa. Färden bär upp mot bergen och ett av de första stoppen sker i ett trångt, jordigt hem på en enslig kulle; ett litet stenhus där de boende delar rum med såväl hundvalpar som ankor. Intill en fågelbur på golvet i förstugan, där den intensiva hettan från vedspisen får såväl glasögon som kameralinser att imma igen, ligger en blind gammal man nerbäddad.
Han bor här med sin fru, sin dotter, sin gravt alkoholiserade svärson och två förskrämda barnbarn. De brukar ligga och trycka under filtar i den råa, kalla storstugan intill varje gång det kommer besök; så även denna gång. Ingen här har jobb, ingen har haft det på länge och i ett vakuum av hopplöshet räcker pengarna bara till sprit.
Plötsligt råkar en reskamrat stöta till en av de små hundvalpar som släpar sig fram över stugans golv. Den gnyr ynkligt och blir skyndsamt upplockad av mannen i huset. När vi ger oss av står han utanför stugan och följer oss med blicken; tyst och med ett beskyddande grepp om valpen i famnen.
Högre upp på berget stannar vi vid en vägkorsning i skogen för att invänta ett hästekipage. Den ena vägen leder till byn vi ska besöka, och för att nå dit på skraltig väg måste vi lämna bussen bakom oss
till förmån för en fyrhjulsdriven skåpbil. Den andra vägen är i så dåligt skick att inget av våra fordon kan ta sig upp där, så de kommer ner till oss i stället. Snart anländer en hästdragen kärra som lastas full av bröd och hjälppaket. Med sig har kusken två barn som andäktigt får ta emot varsitt kramdjur från Örnsköldsvik.
Vår färd fortsätter sedan vidare uppåt, inklämda på golvet i det mörka lastutrymmet till skåpbilen och när bakdörrarna slås upp är vi framme i byn Trostianica på bergets topp.
Här inleds det digra arbetet att dela ut hundratals limpor och klädpaket till byns mest behövande.
Innan avfärd stannar vi till vid ett litet hus, i snäppet bättre skick än de flesta övriga, som visar sig innehålla en väldigt liten kiosk. Bland klubbor och kex finner vi en barnfavorit som man tydligen inte ens undkommer i en isolerad bergsby i Karpaterna: världsfenomenet Hello Kitty i form av en påse majskrokar.
Efter att ha skumpat tillbaka till civilisationen, hopträngda på golvet i skåpbilen med varsin godisklubba från Hello Kitty-butiken i munnen, väntar en lugn kväll med tid att smälta dagens intryck. Det kan behövas för i morgon bär det iväg igen.
Fortsättning följer.