Krönikan: Dagbok från Ukraina - sista delen

Vår sista dag i Ukraina inleds med en gudstjänst i en by som befolkas enbart av romer. Här, som i så många andra länder, har romerna en utsatt situation och tvingas leva utstötta från resten av samhället. Av byns drygt 1000 invånare är majoriteten barn, och det märks på det myller av barnansikten som väller emot oss när vi kliver ut bussen.

Gudstjänsten blir en häftig upplevelse i en sal sprängfylld av musik när varenda kyrkobesökare (förutom de bortkomna svenskarna) tar i för full hals på varje ton av varje psalm. Vi svenskar har för övrigt placerats på en egen bänkrad bakom predikstolen, vända mot folkhavet – antingen för att vi ska få känna oss som hedersgäster eller för att byborna ska få så bra utsikt som möjligt över sitt nya svensk-zoo.
Just den frågan får förbli obesvarad.

* * *

Resten av dagen blir en lugn sådan med förberedelser inför avresan och tid för eftertanke. När en veckas upplevelser ska sammanfattas är det de små detaljerna som etsar sig fast:

– De herrelösa hundarna som stryker omkring i varje gathörn.

– Mörkret i byn om kvällen, när byborna bara har ljuset tänt i de rum där de själva vistas – och knappt ens det.

– Kontrasten mellan husens fasader mot vägen och deras övriga ytterväggar, som tydligen ses som avigsidor.

– Den slående frånvaron av byggnader i trä.

– Tegelhusens snabba sönderfall, som enligt uppgift orsakas av budgetlösningen att lägga vartannat lager murbruk och vartannat laget koskit.

– Hur alla bostadshus har identiska paraboler i samma färg och samma storlek; som om just tv-paraboler blev den sista pusselbiten att omfattas av kommunistisk planekonomi.

– Samtalen mellan mor Vera och tant Greta, som på något vis fungerar trots att den ena bara talar ukrainska och den andra bara svenska.

– Hur värdfamiljens unga tjejer å ena sidan är väldigt lika våra, tar lång tid på sig i badrummet och har pojkbandet One Directions senaste hit som ringsignal i mobilen – men hur det också faller sig naturligt för fyra unga ukrainskor att sitta och sjunga i kör tillsammans från start till mål under en timslång bussfärd.

– Och sist men inte minst: hur mycket man kan sakna lyxen att få dricka vatten direkt ur kranen utan farhågor. När Örnsköldsvik, kort efter min hemkomst, lamslogs av problem med dricksvattnet (tandvården kollapsade, skolor stängde och dagisbarn sändes bort från stan) noterade jag att min hemstad inte är riktigt redo för den dricksvattenmodell som ukrainarna lever med varje dag.
Där är jag väldigt tacksam över att jag får vara en bortskämd, kranvattendrickande svensk.