I ett land med den otroliga längden på omkring 1572 km, med 25 landskap, 21 län och 289 kommuner så finns det ändå städer som glöms bort, eller snarare, göms bort.
I en undersökning skulle några högt uppsatta personer från olika platser runt om i landet skriva ner så många svenska städer de kunde på bokstaven ö (varför börja i alfabetisk ordning när man likaväl kan börja med alfabetets sista vokal?).
Det hela resulterade med de namngivna städerna Örebro, Östhammar, Östersund och till och med den lilla fjuttiga staden Öregrund som ligger dold i Uppsala län, men inte en enda av de utomstående nämnde Örnsköldsvik, inte ens Östersundsborna som är vår närmsta granne av dessa fyra ö-städer. Vem hade suddat ut vår vackra, norrlänska existens från kartan?
En liten upprörd Ö-viksbo tänkte inte låta hoppet om att finnas med på kartan förfalla på grund av någons elaka fasoner att stoppa oss under mattan. Ö-viksbon packade det absolut viktigaste för sin resa om att visa landet vilken underbar stad de gått miste om. Packlistan bestod av följande:
En hög Modo-flyers, porträttfoton av Foppa med hans autograf, några stadskartor och Elvys tandborste.
Resan gick av stapeln vid Resecentrum och vidare ner till Sveriges allra sydligaste stad, Trelleborg. Solen sken och skåningarna vandrade omkring längs gatorna med leenden på läpparna. Det kanske var de som berövat kartan på vårt hem?
Örnsköldsvik? Nej du, här finns ingen plats kallad Örnsköldsvik, sa skåningen och såg förbryllad ut.
Nä, inte här. Men norrut vettu, där finns en stad kallad Örnsköldsvik, vackrare än någon annan stad och himlen håller sig upplyst genom både dag och natt under sommarns mitt.
Skåningen fnös till lite irriterat och vände Ö-viksbon ryggen. Varför kunde inte skåningen tro på något så fantastiskt? Norrlänningen började rota bland grejerna i sin lilla ryggsäck och drog fram ett signerat foto av Peter Forsberg, det måste ju ändå betyda något.
Ursäkta
Vad nu? avbröt skåningen i all hast.
Vet du vem det här är? sa Ö-vikaren och räckte över kortet.
Efter lång betänketid nickade skåningen långsamt. Äntligen, tänker Ö-viksbon. Äntligen någon som känner till Örnsköldsvik trots allt.
Det är ju den där toffeln! utbrast söderlänningen glatt.
Va..?
Ja! Jag har alltid varit imponerad över dessa skor. Tack så mycket, det här kortet ska jag behålla, sa skåningen och pekade på sina Crocssandaler.
Varsågod, mumlade Ö-viksbon och gick lite smått besviken därifrån.
Att koppla Foppa till ett par skor var väl inte helt oförståeligt, men var det ingen som kände till resten av hans karriär? Efter många tuffa försök att få vår hemort att vara något annat än tofflornas stad och många utdelade Foppa-porträtt fortsatte Ö-vikaren sin resa en gnutta längre norrut till landets näst största stad, Göteborg. Gensvaret här var ungefär densamma. Ingen hade någonsin hört talas om denna förunderliga lilla stad långt upp i norr.
Stockholm, tänkte Ö-vikaren. I Stockholm finns det hopp.
Men ack så fel. Hur kunde den här norrlänningen ens tänka tanken på att stockholmare var de stjärnor som lös upp vägen för vår framtid?
Får jag se på kartan? frågade stockholmaren lite nonchalant.
Självfallet, svarade Ö-viksbon och gav bort kartan över Örnsköldsvik.
Hmm
sa stockholmaren fundersamt och vred och vände på broschyren.
På baksidan av detta häfte fanns en liten Sverigekarta, men på grund av något tryckfel var Örnsköldsvik inte utplacerat, precis som på vilken annan karta som helst. Stockholmaren skakade missnöjt på huvudet.
Bra försök, men mig lurar du inte längre norrut än till gallerian, sa stockholmaren och pekade på en byggnad femtio meter bort.
Nu då? Det hela verkade som ett hopplöst fall som för länge sedan lagts ner. Färden fortsatte och stannade till slut till i Sundsvall. Ö-viksbon letade sig fram till torget med en stark beslutsamhet att dela ut Modo-flyers, men varenda person var otacksam och rev sönder bladen och gick vidare. Det måste definitivt vara de som blåst bort spåret av Örnsköldsvik från kartan.
Ursäkta, sa Ö-viksbon till nästa person som motvilligt tog emot flyern. Vet du vilka Modo är?
En iskall blick som fick nerverna att stelna träffade Ö-vikaren, och sedan revs papperet itu och föll som snöflingor till marken.
Här nämner vi inte Modo. T-I-M-R-Å! sa sundsvallaren med hopbitna käkar. Packa dina väskor och dra härifrån. Det är för ditt eget bästa. Jag säger det inte mer än en gång.
Så du känner till Örnsköldsvik?
Sundsvallsbon skakade på huvudet och drog sig tillbaka in i skuggorna. Det här var ingen höjdare. Att starta ett inbördeskrig stod absolut INTE med på schemat så nu var det dags att ge sig av, igen. På tåget norrut kollade Ö-vikaren igenom sin väska än en gång. Bilderna på Foppa fungerade inte särskilt bra, han var ju bara den där toffeln. Stadskartan gick heller inte hem och alla Modo-flyers var inte ens att tänka på. Så det enda som återstod var nu Elvys tandborste, och hur skulle det kunna gå att göra succé med den?
Efter en fortsatt norrutresa med lika många misslyckanden tog Ö-viksbon beslutet att bege sig hemåt igen till staden utan livlina. Vem hade trott att svenskar skulle vara så svårflirtade? De skulle lika gärna kunna sätta upp en ny välkomstskylt till vår lilla stad:
ÖRNSKÖLDSVIK
Varmt välkomna till de levande döda!
Ö-viksbon avslutade sin långa äventyrslystna resa där avfärden en gång tagit sin början, och vandringen upp mot torget kändes som en betungande besvikelse. I en Ö-viksbos natur finns det inget som heter ge upp eller förlust, men det här framstod verkligen som ett nederlag. Även om ingen kände till det här stora ärofyllda uppdraget så verkade de mötande personernas blickar ovanligt starka och genomborrande.
Mitt på torget stod en välbekant person som såg lite smått stressad ut. Elvy. Hon kanske ville ha tillbaka sin tandborste? tänkte Ö-viksbon. Den hade ju ändå inte fört med sig någon tur.
Hej, Elvy, sa Ö-viksbon och pressade fram ett litet leende.
Goddag, svarade Elvy men lät sig inte besvara det glada ansiktsuttrycket.
Inte så konstigt, vem vill visa ett glädjande, icke-skinande smil när tänderna inte fått sin dagliga polering under en veckas tid?
Jag har nåt åt dig, mumlade Ö-vikaren och räckte över den halvspretiga tandborsten.
Elvy tog emot sin ägodel med omsorg och knöt handen hårt kring föremålet.
Varför hade du min tandborste?
Ö-viksbon berättade om sitt fartfyllda äventyr genom Sveriges alla städer, och om användningen av kända personers tillhörigheter i förhoppning om att folk skulle minnas vårt hem, dock inte till någon nytta. Efter att ha hört den otroliga berättelsen skakade Elvy sakta på huvudet och gjorde ett starkt försök att hålla sig för skratt.
Du har inte misslyckats. Snarare tvärtom, sa hon och lät mungiporna klättra uppför kinderna.
Nu förstod Ö-viksbon ingenting. Hur kunde det här leda till något positivt? Allt som åstadkommits var att få nobben från varenda svensk kotte, och det är inget pris.
Du förstår
, sa Elvy och la sin varma hand på Ö-vikarens axel,
vi låter bli att visa oss på kartan frivilligt. Vi har det så bra här, det känns dumt att låta obehöriga komma och ta det goda ifrån oss.
Turisterna då, hur blir det med dem?
Ingen fara. Ett namn på en karta säger inte mycket. Ifall man verkligen vill hitta Örnsköldsvik så gör man det. Det goda finner vi inom oss, och följer vi våra hjärtan hittar vi alltid rätt. Nä, nu måste jag vidare. Tack för tandborsten, sa Elvy och rusade iväg.
De lärorikt kloka orden hängde kvar i luften som valsande musik, och Ö-viksbon hade äntligen förstått syftet med att inte visa sig offentligt för utomstående. Det behövs ingen vägvisare för att visa vart man ska.
Här slutar Ö-viksbons tappra resa genom vårt avlånga land för att få visa upp och hylla lilla Örnsköldsvik. Vi behöver ingen karta för att veta vilka vi är, och det är huvudsaken.
