Ett dovt hundskall från fjärran smekte de vackra björkarna till höger om mig, svepte över de vita hustaken, kittlade mina öron och fortsatte sedan mot berget där det krossades mot den kalla bergsväggen. Jag njöt över hur stillsamt och lugnande det knarrande ljudet som svarta kängor utbrister när de pressades mot kall, nyfallen snö. Jag var på väg. På väg nedför en väg som slutligen leder fram till en ännu större väg. Jag passerade Johanssons hus där röken sträckte sig rakt upp mot den friska sol som värmde de färska skoterspåren på åkern. Till ljudet av en dold porlande bäck förundrades jag över hur vackert Västernorrland kunde vara tidigt en Januarimorgon.
Det var en sådan morgon som lätt springer förbi en när man är ung. När man sällan om inte aldrig har tid till att stanna upp, höra verklighetens dånande ljud eller känna hur ett glas vatten egentligen smakar. När man är ung har man så bråttom att man inte ser det som är viktigt. Även om jag på senare dagar ofta kände mig som ett videoband i bluerayhyllan så var jag just den morgonen glad att jag kunde stanna upp och se vad som verkligen var vackert.
Men hur vackert solen än lyser på sin bästa dag eller träden sjunger kan de aldrig mätas med skönheten i ögonen på personen som gick bredvid mig. Hon var skönheten personifierad och varje gång jag såg på henne så kunde jag känna hur min själ fylldes med en varm pulserande doft av lycka. Vackra minnen om när var tillsammans framför den öppna spisen i vår sommarstuga eller när vi badade nakna i havet sena midsommarnätter fyllde mitt sinne. Jag såg framför mig när vi lade vårt första barn i spjälsängen i det nyköpta, nymålade huset. Hon var den som burit mitt hjärta i snart fem decennier utan att lämna så mycket som en repa på min sköra yta och jag hade lika varsamt skyddat hennes. Med en krukmakares stadiga händer har hon format mig till den jag är och vårdat mig som ett bonsaiträd. Jag log för mig själv när jag tänkte på hur bra liv vi har haft. Visst hade vi haft våra gräl och tvister genom åren men hur upprörda vi än blev så har det alltid slutat med en varm omfamning och en övertygelse om att vi alltid kommer att hålla ihop och att det enda som kan skilja oss åt var dödens röda kappa.
Vi hade just kommit fram till kapellet som den dagen var om möjligt ännu vitare än vanligt då jag fick en känsla av att någonting följde efter mig. Något som lurade bakom oss lite längre upp i backen vid stenröset. Jag kände mig för ett kort ögonblick lite illa till mods men jag lyckades skaka av mig den känslan när jag fick en glimt av hennes ansikte. En vit vinterjacka värmde hennes välvårdade kropp och hennes vackra hår var dolt under en brun pälsmössa. Detta är svårt att beskriva men hon hade från den dag vi träffades bara blivit vackrare och vackrare, dag för dag. I ett andetag, inneslutna i det vackra landskapet gick vi nedför den sluttande vintervägen. Lugnt och stilla. Hon sa inget.
Jag sa inget. Inget behövde sägas. Tillsammans var vi. På väg nedför vägen som leder till den större. Vi hade kommit ned till en vacker ek som i generationer funnits och klarat alla test som naturen möjligtvis skulle kunna ge. Vi hade många gånger stannat vid den eken för att ha picknick eller att bara stå och hålla om varandra sena kvällar för att se solen kasta sina sista strålar mot oss innan den sakta sjönk i havet. Tänk om jag bara fick hålla om din kropp en sista gång tänkte jag.
Känslan av att jag blev jagad kom tillbaka och den var ännu starkare än förut. Nu började jag bli orolig för att jag visste vad som jagade mig. Det var något som hasade sig bakom oss i backen, något som kom närmare och närmare. Jag kände hur allt började klarna mer och mer. Allt som nyss vart så vackert började nu förvandlas till infernaliskt brinnande is under fötterna. Jag som nyss befunnit mig i en av Claude Monets tavlor där det ända mörker som existerar är skuggor av skönhet hade nu raserats och det ända jag såg var skuggor av skuggorna. Det var då jag såg det.
Jag drog upp handen ur min röda kappa och såg att endast spillrorna av hennes en gång pulserande hjärta låg kvar. Då såg jag för första gången allting helt klart. Att allt var slut. Jag stannade mitt i den snöbetäckta gläntan bara några hundra meter från den korsande vägen och lät henne gå vidare utan mig. Jag var tvungen att låta henne gå. Hon såg aldrig tillbaka och försvann från min åsyn. Jag kunde inte fly mer från det som jagade mig. Jag vände mig om och i en suck var alla sköna minnen om värme och kärlek över. Ty det fanns endast ett par fotspår bakom mig i den gnistrande snön.
