Nätterna hon inte kunde sova brukade hon rita cirklar i taket med blicken. Ibland blev fårorna så djupa att innertaket föll över henne, begravde henne i damm av färg, täckte i täcke av takduk och bildade ett mörkt hål helt utan ångerrätt. Då visste hon att hon var nära. Hon hade läst i tidningar att det var flera gånger så effektivt att rita cirklar som att räkna artificiella får, att ögat som ju var själens spegel då snuddade vid alla små delar av hjärnan, hörnen, och tröttade ut samtliga samtidigt. Hon ville somna jämnt. Nätterna hon inte kunde sova lyssnade hon på Beach House och ritade cirklar.
Hennes vänner var ofta på klubbar och dansade. Där var det händer på höfter och jakande blickar i röken, det var dancers överallt och det var svett & lust & hängivenhet. Där fanns discodräkter, nittiotalister och monster utklädda till vänner i paljett - men som var allt annat än glittrande, och där fanns dancers som helt enkelt bara var ärliga medmänniskor med taktsinne. Dessa klubbar var för henne en obehaglig blandning av verkligheter, och kanske var det den största anledningen till varför hon inte ofta brukade följa med vännerna ut. Ikväll var en av de många kvällar där hon sagt att hon behövde vila, fått svaret att hon snart kommer fastna i sin stängda dagdrömsvärld, att hon ju missar livet! och ungdomen! Men, ikväll var en av de kvällarna hon ändå insisterat nej. I stället låg hon i sin säng och cirkulerade. Hon strök som vanligt inledningsvis händerna lugnande över magen, över höfterna och kände sin nästan obefintliga kontur av höftbenet. Ett höftben som borde synas betydligt mer. Det var ju det också, ja. Hon lät händerna leta sig försiktigt ned mot värmen, slöt ögonen och ryste till.
Hon hade många förebilder. Unga människor som åstadkommit någonting, journalister och artister, författare och politiker. Hennes värsta rädsla och en överväldigande inspiration i samspel då hon, med en avundsjukeklump i magen och åldersnoja i huvudet, likeade bild efter bild på instagram. Bilder föreställandes ännu ett vunnet slag över förtryck, eller en till seger för samhällets bättre. Kanske borde jag ta vara på det där livet och den där ungdomen ändå. Kanske var det så de gjorde, innan de hamnade i rampljuset? Var de en gång dancers som oss andra? Dubbel ångest per dubbelklick och hjärta på skärmen till Cissi Wallins senaste engagemang för jämställdhet. Ännu ett like till hennes bästa väns bild föreställandes ett besök i FN-skrapan tidigare i höstas. Hennes andning nu mer intensiv, återigen återvände prestationskraven och på en gång smärtade det hårt men bekant i bröstkorgen. Varför alla utom jag? Hur svårt kan det vara? Hon visste att det skulle stå i historieböckerna om dessa två och många fler som de samhällsförändrande, som stjärnor, som samvetsvinnare. Varje dag frågade främlingar dem om livets gåtor, prisade dem för deras expertis.
De långa tankebanorna suddades ut med varje inandning, det ryckte i benen, i låren, och trycket över bröstkorgen släppte samtidigt som den höjdes och sänktes i takt med Lazuli.
Hon bodde tillsammans med Hanna, och hade gjort det sedan de båda började gymnasiet. En liten etta med kokvrå och en toalett vars dörr inte gick att låsa. Visst var det svårt till en början, men den självständighetsskräck som hennes föräldrar tutat i henne var långt ifrån befogad. Det stack till och hon andades hårt och hastigt. Bekymrade ögonbryn blev den enda kontrastmarkören kvarlämnad i ansiktet då både ögonen och munnen var så hårt slutna att de bara lämnade kvar tre hudfärgade streck. Hon brydde sig inte om att hon behållit trosorna på, hon hade aldrig tidigare upplevt denna känsla av isolering från omvärlden. I hennes bubbla existerade nu bara mekaniska små cirklar, snabbare snabbare snabbare, varvade med mekaniska motsatsmantran i huvudet. Jag kommer inte bli dem. Varför hoppas jag ens? Jag skulle ha börjat för år sedan. Bieber var fjorton. Varför tänker jag på Bieber? Bieber? Baby, åh. Åh. Hennes högerarm skakade av överansträngda muskler och det kändes som om all hud på hennes kropp bestod av nervtrådar. Det kittlade inte, det sved. Är inte jag tillräckligt smart? Hör jag inte hemma bland dem? Bekräfta mig! Se mig! Ah, ja, ja, se mig, hör mig, bry er! Varför förstår ingen mig? Se på mig! Fingrar och blicken bildade cirklar samtidigt, det brände i kroppen, i taket, och under täcket hade temperaturen överstigit max, hon svettades mer än sina vänner på dansgolvet. Var hon helt enkelt tråkig? Kroppen exploderade och ögonen tårades. Hon öppnade dem och lät luft möta salt och vatten, den första lilla kyla hon kände. En koalition av ångest och njutning, av varm vätska från ögat mot en ännu varmare kind. Hon spände kroppen i en båge, och hon höll andan. Från taket kunde hon urskilja dammkornen som dalade mot henne. Hon visste att hon var nära.
Klirr. Ingen knackade på dörren, men personen som precis utanför famlade länge och högt med nyckelknippan var mer än en tillräcklig varning för att hon skulle sluta upp, och upp drog hon handen från värmen och tryggheten. Hon inspekterade den kvickt. Nej, det märks nog inte. Med händerna knäppta och en så gott som dold andhämtning mötte hon sin väns blick då hon klev in i hallen. Pupiller stora av glädje och adrenalin efter en natt av jakande blickar och hängivna händer ramades in av tunga ögonlock. Nu lägger hon sig som vanligt under samma täcke som mig, som alltid behåller hon strumporna på och snart kommer hon att sträcka på sig och fråga mig med en retsam ton om jag någonsin sover. Hanna tog av sig alla kläder utom strumporna, kröp ner i sängen och sträckte på sig, i tystnad. Hon mumlade någonting om världens intressantaste konversation och världens vackraste person. Superlativ superlativ superlativ, det gör så ont! Att du går ut och hittar världens bästa, världens största, världens mest glittrande - bara sådär! Instagramhjärtan, rekord och förebilder, du är min förebild, Hanna. Jag försvinner, jag.. jag har ingenting att erbjuda dig. Jag är inte förevig.
Be mig visa dig någonting, snälla sa hon tyst till Hanna.
Du har bett mig om det en miljon gånger, svarade hon utan att egentligen röra på läpparna.
Jag vet.
En annan gång, Eternell. Godnatt nu. Jag är jättetrött. Du skulle varit med..
Godnatt. Och jag somnar.
