Förhoppningsvis stämmer det att jag kan skriva men vi som ges chansen att störa tusentals andra med våra tankar har ett större ansvar än att bara uttrycka oss vettigt.
Den lilla klick som syns och hörs mest journalister, författare, poeter, artister, programledare, politiker, miljardärer och en massa välbevakat kändisfolk blir automatiskt talespersoner för alla som inte hörs.
Om du plötsligt vaknar med minnesförlust en dag och frågar dig själv vad bor jag i för slags samhälle? vore det ju praktiskt om du kunde få en rättvisande bild genom att slå på radion, läsa en tidning och zappa igenom tv-utbudet.
För att ta ett dåligt exempel: Nu när folk i allmänhet verkar gilla soligt väder skapas förstås en missvisande bild om varenda kotte som i tv, radio och tidningar skulle vara extremt förtjust i regnrusk. Spegelbilden blir helt enkelt skev om det fåtal som får utgöra ett helt samhälles röst inte är representativa för det samhälle som de ger röst åt.
Eftersom Sverige består av hälften kvinnor, hälften män, 18 procent pensionärer, 12 procent norrlänningar, 76 procent som inte litar på journalister och drygt 80 procent som tror att de kör bil bättre än genomsnittet så borde klicken svenskar med mest inflytande (alltifrån A-kändisar till Ö-kändisar) ha ungefär samma sammansättning.
Så ser det inte ut idag. Män syns mer än kvinnor, rika syns mer än bidragstagare, högutbildade syns mer än lågutbildade och vi journalister är inte alls lika misstänksamma mot journalister som folk i genomsnitt.
Här i Ö-vik finns det också stor risk att jag syns mer än du och det finns en ännu större chans att du är normalare än jag.
Jag är ju den där kufiska killen som aldrig riktigt passade in bland de andra barnen i skolan, som samlade ordspråk på rasterna i mellanstadiet medan de andra hade snöbollskrig, som hittade på egna alfabet i högstadiet när de andra grabbarna körde cross och skoter
och som inte direkt har blivit mer normal med åren. Gör det verkligen mig bäst lämpad att ge röst åt min generation?
De som får mest inflytande i samhället är sällan de typer som är som folk är mest, utan de som sticker ut rejält åt något håll. Nördar, überpluggon, brandtalare och drömmare som blir innovatörer, chefer, politiker och artister.
Nackdelen med det här är att både det nationella rampljuset och maktens korridorer fylls av personer som folk inte riktigt känner igen sig i, och som också har en liten distans till vanligt folk eftersom de aldrig riktigt känt sig som en i gänget.
Det lägger grogrunden för en vi och dom-känsla som skapar en spricka av ömsesidig misstro mellan vanligt folk och de där som hörs, syns, styr och bestämmer. Ju större sprickan är, desto svårare är det att se över till andra sidan och desto lättare blir det att skapa sig en nidbild av folket där borta utan att verkligheten kommer och stör. Medelsvensson har sin bestämda uppfattning om allt från journalister till politiker, och den är inte smickrande.
Från min barndoms horisont i Trehörningsjö kunde jag i godan ro odla min skepticism mot media och stadsbor och politiker och alla som gillade lakrits.
Nu sitter jag plötsligt här och är journalist och stadsbo och politiker och lakritsätare
och slås av att folk innerst inne har så himla många tankar, känslor och rädslor gemensamt oavsett vilken fasad de gömmer sig bakom. Jag har råkat ta ett skutt från ena sidan avgrunden till den andra och önskar att jag fick sällskap av fler. Därför skulle jag vilja bygga en fyrfilig hängbro mellan de där stupen.
Jag tror nämligen att vi skulle få väldigt svårt att fortsätta se varandra som Vi och Dom om vi bara klev in i varandras världar lite oftare.