Krönikan: Ett Kenya bland många

I går eftermiddag klev mina sommarskor ut på Ö-viks perrong efter 23 timmars resa, och vid läggdags hade jag varit vaken 75 timmar av de senaste 86.

Ur denna slumrande zombiehjärna tänker jag nu dra fram en rad intryck, veva runt dem i en tombola och presentera ett axplock i perfekt kronologisk oordning.

Jag minns, först och främst, hur levande varje vrå av trakten kändes. Utefter vägkanten stod sängar och soffor till salu under bar himmel, kläder såldes i plåtskjul med namn som ”Divine Fashion”, i andra plåtskjul fanns vandrarhem med namn som ”Las Vegas” och mellan vägbanorna stod försäljare i väntan på de bilar som skulle fastnade i trafikstockningarna.

Jag minns getterna som traskade runt i förorten likt svenska tonåringar, kråkorna inne på flygplatsen och aporna som man skulle akta sig för. Balkongdörrar måste låsas eftersom vissa apor lärt sig att göra inbrott – och när jag fikade utomhus hoppade Herr Nilsson ner från taket och stal min kaka.

Jag minns röststark barnsång i skolan, gospel på radion, Ace of Base på hotellet och två kenyanska gentlemän som sjöng Elvishits på tyska. Jag har lärt mig att Simbas lejonföräldrar hade taskig fantasi (de döpte sin son till ”lejon”, kort och gott) och att biltutor kan användas i stället för blinkers.

Jag har också lärt mig att tvätta händerna i knappt två deciliter vatten. När vi bjöds på mat i Star of Hopes förskola i Mikindani gick madam Magdalene runt bordet med en tekopp och en vattenkanna. En plastskål skickades runt mellan oss, och när jag höll händerna över den landade en liten klick diskmedel från tekoppen i min handflata. Därefter föll en smal stril av varmvatten från kannan, och inom någon minut hade fem personer tvättat händerna i en knapp liter vatten. Sen var det dags att äta nyslaktad kyckling – och att använda antingen händerna eller en sked.
Var och en kan ju gissa hur rena vår händer var efter det.

Jag minns kontrasten mellan utmärglade kenyaner i slumkvarteren och smällfeta tyskar på hotellet; mellan tiggare på gatan och beväpnade vakter utanför de hem som döljer sig bakom höga murar.

En familj i stadens slumkvarter lät oss sitta på det finaste de hade; två trädgårdsstolar i plast, medan de själva satte sig på golvet framför oss. Jag kände igen stolsmodellen. För ett år sen slängde vi nämligen bort en likadan stol, i bättre skick, för att den var ingrodd med smuts som ingen av oss orkade skura bort.

Varje minne är med och formar den bild av Kenya som jag bär med mig – men jag inser att min bild är ofullkomlig. Det är alltför frestande att dra stora väldigt stora slutsatser utifrån väldigt lite kunskap. Jag kom på mig själv redan vid ankomsten, när jag försökte vänja mig vid att hotellrummets dörrhandtag måste böjas tills de pekade nästan lodrätt neråt.
”Där ser man!” tänkte jag. ”Så funkar tydligen dörrhandtag i Kenya.”
Och det skulle ju kunna stämma – men det enda jag faktiskt fått reda på var att de funkar så i ett visst rum på ett visst hotell utanför en viss stad vid kusten.

Jag kan dra livliga skrönor om Kenyas galna trafik, men jag kan inte bjuda på ett enda exempel bortom storstadsdjungeln i just Mombasa. Jag kan också berätta hur vackert Kenya är, men jag vet egentligen bara hur kusttrakten i sydöst såg ut efter sju månaders torrperiod under en januarivecka 2014.

Jag minns ett Kenya bland många – men det är mitt alldeles eget Kenya jag minns.

Dit vill jag återvända en dag.