Det är en färggrann men rätt försiktig tjej som tar plats på sittställningen mitt i ridhuset. Harlekinaran Cleo ska flygträna, för första gången med en reporter och en fotograf närvarande.
– Hon är bara ett år och fortfarande en bebis så det ni hör är hennes mammaröst, säger matte Roswitha Nordieng om Cleos försiktiga ”pratande”.
Aror räknas som tonåringar runt fyra års ålder men kan bli närmare 90 år så det är svårt att säga när de är vuxna. Cleo är en harlekinara vilket är en korsning mellan en blågul ara och en grönvingad ara. Hon är en av fyra papegojor hemma hos Roswitha. Där samsas hon med Rico, en blågul ara och syskonen Mango och Kiwi som är gulnackade amazoner.
Efter en stund vågar sig Cleo på en första flygning. Roswitha står nära till en början och tar emot fågeln som landar på hennes arm. När Cleo kliver tillbaka till sittpinnen får hon nötter som belöning. Hon håller nöten med ena foten och äter medan hon fortsätter småprata.
– Vi behöver båda träna på friflygning, säger Roswitha. Jag behöver veta hur jag ska göra och hon ska lära sig att det är mig hon ska flyga till. Fåglar som flyger bort håller sig inte undan för att de vill utan för att de inte vet hur de hittar sin ägare igen.
För varje ny flygning rör sig Roswitha längre bort. Cleo lyfter, breder ut sina vingar, flyger ganska lågt och stiger igen innan hon landar. En viktig del i träningen är att lära sig att bromsa.
– Förra gången blev hon ivrig och fick upp farten rejält. Då kunde hon inte riktigt parera och flög in i en vägg men det gick bra. Vi övar på start och landning både från marken och från höjd. Med tiden lär hon sig att behärska olika vindar vilket ger en naturlig teknikträning.
Flygträningen kräver både tålamod och pedagogiskt sinne. Cleo blir fort trött, det räcker med ett par varv runt i ridhuset sedan behöver hon vila en stund.
– Hennes inställning är ”what’s in it for me?”, hon behöver få belöningar och det gäller att sluta när vi fortfarande tycker att det är kul.
Medan Roswitha pratar börjar Cleo bli lite otålig där hon sitter på armen. För att få uppmärksamhet använder hon sin näbb.
– Den är hennes verktyg för att säga ifrån men hon tar sällan i hårt. Många tycker det är fint när fågeln sitter på axeln men ungfåglar och fåglar som är hormonella ska inte sitta där. Blir de rädda eller reagerar på något går det blixtsnabbt att det blir skador på ögon, öron eller andra delar i ansiktet.
Det som kan verka naturligt, som att kliva av och på handen, är ett inövat trick. All hantering av fåglarna blir en typ av träning.
– Vi tränar på att hon plockar upp saker och ger dem till mig men också på att göra olika konster med kroppen. Det här är inte som att hantera en hund där du lär ut olika kommandon. Fågeln har sitt vilda beteende och gör precis som den vill, när den vill.
Genom grundläggande flygträning lär sig fågeln att hantera sina instinkter och får så goda förutsättningar som möjligt för att flyga fritt utomhus. Tryggheten är viktig liksom kondition och muskelmassa. Det går åt mycket energi under flygträningen. För att hålla koll på att Cleo får i sig tillräckligt med mat vägs hon varje dag. Grundfödan är en grönsaksblandning som Roswitha gör själv.
– Mat och sömn är jätteviktigt för att fågeln ska vara harmonisk och må bra. Hon sover 12 timmar på natten och behöver mörkläggningsgardiner på sommaren.
Drömmen är att alla Roswithas fåglar ska få uppleva känslan att flyga fritt utomhus och hon vill göra allt för att det ska bli så.
– All träning är individuell och sker på fågelns premisser, jag gör det här utifrån mina erfarenheter och har även en mentor som stöttar mig. Det är en häftig känsla att se sin fågel göra det den är född till och att den, trots att den är en burfågel, får vara så fri som det bara går.
I sommar har Cleo fortsatt att träna friflygning och numer får hon flyga fritt utomhus. Vill du se Cleo flyga kan du kika in på Instagram: https://www.instagram.com/gojorna.mango.kiwi.rico.cleo/