I ett vardagsrumshörn hemma hos Carl Sjöström i Örnsköldsvik väser en luftfuktare lågmält. Ångan sprider sig i rummet, upp längs väggen där fem gitarrer prydligt hänger på rad. För gitarrer är rätt fuktighetsbalans av stor vikt så luftfuktaren är högst nödvändig. Carl har nämligen 46 stycken.
– Nu kanske jag väntar lite innan jag köper en ny gitarr, det har varit ganska intensivt. Det blir lätt så; man ser ett fynd på Tradera och då är det svårt att hålla sig, säger Carl om den gitarrsamling han förvarar bakom trippla lås men gärna visar upp för 7ans läsare.
Ett solo med hårdrocksgruppen Candlemass fick gitarrnerven att vakna. Snart hade han som tolvåring bildat sitt första band bestående av klasskamrater.
– Det var som att hitta hem, jag hade lätt för tekniken och att lära mig låtar. Jag kände mig faktiskt ämnad att spela gitarr och har kvar min första, en billig hobbexgitarr.
Gitarr nummer ett i samlingen, alltså. Med urgröpta, konkava band på trähalsen. Precis som på Yngwie Malmsteens gitarrer.
– Jag lyssnade mycket på Yngwie. Det såg fränt ut och man fick ett bättre grepp så jag gröpte ur banden på slöjden. Sedan bytte jag upp mig till en Fernandes Randy Rhoads signaturmodell. En japansk kopia men en högkvalitetsgitarr.
När Carl med åren rörde sig från hårdrock mot jazz behövdes dock fler klanger. Många fler.
– Jag var stammis på Östmans Musik. I dag letar jag på nätet, delvis för skojs skull eller om jag behöver en gitarr för ett speciellt gig. Hur jag spelar ändras radikalt med känslan på halsen, om gitarren exempelvis har svajstall eller på mickarna som jag byter ibland för ett hårdare sound. Jag köper inte gitarrerna som samlarobjekt – om en gitarr inte används är den snarare ett renoveringsobjekt.
Favoritmärket är Yamaha. I fyrtioårspresent unnade sig Carl nyligen en Yamaha SA2200.
– Det är något med kvaliteten och känslan när jag håller i en Yamaha. Jag får ut det jag hör i huvudet. Favoritgitarristen är Bireli Lagrene, jag gillar hans spelglädje och experimentlusta. Han tar risker, man vet aldrig vad han kommer att spela.
Efter fyra år på musiklinjen på Mellansels folkhögskola och tre på musikhögskolan i Piteå jobbar Carl i dag som gitarr- och bandlärare på Kulturskolan. Nördigheten går inte eleverna förbi, samtalen om gitarrer och tillbehör kan bli många och långa.
– Musik betyder egentligen allt för mig, det är mitt största intresse. Samlandet har gjort mig både till en bättre musiker och bättre lärare, med insikten i hur man spelar, lockar fram och formar en ton. Mitt tänk är att aldrig vara beroende av endast en gitarr, gitarrer är verktyg för att få fram det jag vill ur mina fingrar.
Fredag 27 februari frontar Carl sitt Carl Sjöström Band i Blueskällarn på Bruksgården, tillsammans med Annelie Vigren Band och som en del av jazzklubben Perdidos nysatsning på lokala jazzkvällar. För publiken väntar helt egetskrivet material. På Spotify finns en singel och en EP (på framsidan en Godin-gitarr, köpt på 5th Avenue i Los Angeles när Carl studerade på Musicians institute och hans huvudgitarr i många år).
– Det känns jättekul. Att skriva och få ut den musik jag har inom mig är väldigt viktigt. Det får jag energi av.
Vad är drömgitarren?
– En handbyggd efter mina önskemål vore en dröm. Den måste i så fall framkalla det ljud jag hör i huvudet, mitt idealiska gitarrljud. Min senaste Yamaha och min Eastman AR372 är väldigt nära men inte riktigt där. Det kanske får bli 50-årspresenten.