Ingen ska behöva vara ensam med sin bröstcancer, det är löftet som Bröstcancerföreningen i Örnsköldsvik gett sina medlemmar i 40 år. Rosa oktober är här med fullt fokus på att samla pengar till forskning.
Antalet som insjuknar i bröstcancer ökar ständigt men antalet som överlever ökar också, tack vare tidig upptäckt, bättre diagnostik och effektivare behandlingar. Örnsköldsviks Bröstcancerförening är med sina 40 år en av landets äldsta lokalföreningar.
– Vår förening bildades 1984, bara två år efter det nationella Bröstcancerförbundet som vi tillhör, säger föreningens kassör Karin Nytorp. I dag är vi runt 200 medlemmar och det har vi varit de senaste åren.
De flesta medlemmarna har själva drabbats av bröstcancer medan ungefär 70 är så kallade stödmedlemmar. Föreningen får inte söka upp den som blir sjuk men försöker vara synliga så att de som drabbas hittar in i föreningen. Förbundets och därmed den lokala föreningens medlemslöfte är att ingen ska behöva vara ensam med sin bröstcancer.
– Vi fokuserar mycket på olika medlemsaktiviteter för att skapa mötesplatser som föreläsningar, vattengymnastik eller gemensamma promenader, säger Anneli Lundqvist som är styrelseledamot.
Den som drabbas av bröstcancer blir ofta medlem när det gått en tid efter beskedet men Anneli sökte sig tidigt till föreningen.
– Att bli medlem innebär inte att du måste vara aktiv eller att du blir synlig men behovet av stöd är så klart olika för varje individ, säger Anneli.
– För mig var det positivt att vara medlem medan jag tog emot behandling. Allt gick ganska fort i början och med det kom en del praktiska frågor som jag kunde ringa och fråga om, säger Josefine Berger, även hon ledamot i styrelsen.
Inom föreningen finns en utbildad stödperson som har etisk tystnadsplikt, är tränad att lyssna och gärna delar med sig av egna erfarenheter.
– Även som anhörig kan du kontakta stödpersonen och vi i styrelsen finns också tillgängliga för våra medlemmar, säger Karin.
Oktober är föreningens mest intensiva månad. I år avslutas Rosa oktober med föreningens jubileumsfirande. Medlemmarna bjuds in till en dagkonferens där föreläsningar med bröstcancerförbundets ordförande Susanne Dieroff Hay och psykiatriker Ullakarin Nyberg är några av inslagen i programmet.
– Den här månaden samlar vi in pengar till forskningen, det är jätteviktigt för oss, säger Annelie. Vi säljer våra egna produkter, bröstcancerförbundets rosa band och samverkar på olika sätt, till exempel med MoDo Hockey, Medborgarskolan, Öviks Marina och Veckefjärden där vi årligen har Rosa bandets golftävling.
– Oktober är också en viktig påminnelse om att själv undersöka sina bröst regelbundet vilket många gånger kan vara livsavgörande, säger Josefine. Bröstcancerförbundet har en bra app som heter Klämdagen där du både får påminnelse och instruktioner.
3 av 9000
Varje år får 9 000 personer i Sverige diagnosen bröstcancer. Det är en individuell sjukdom där varje behandling är unik och anpassas efter cancerns egenskaper – men också efter individen som har drabbats. Så har det inte alltid varit men både vård och forskning har tagit jättekliv framåt under de senaste 40 åren.
Karin Nytorp
Jag kände en knöl i slutet av oktober 2019, jag var 47 då. Det var knappt ett halvår sedan mammografi så i min värld kunde det inte vara något. Min mamma hade haft bröstcancer, det gjorde nog att jag ändå valde att kolla upp det. Läkaren på vårdcentralen sa att jag skulle få en kallelse för extra mammografi i Sundsvall men att det kunde dröja lite. Än en gång tänkte jag att då kan det ju inte vara så allvarligt.
Det här var i november och jag fick tid för mammografi i mitten av januari. En vän som är sjuksköterska sa till mig att inte vänta så länge utan ringa och kolla om de fått avbokningar. Jag fick en tid 18 december och de kunde direkt säga att det var cancer. Tumören var 4,5 centimeter, hade vuxit snabbt och var invasiv.
Den julen var jobbig, att bara gå och vänta på behandling. Jobbigast var att berätta för familjen, det första som barnen frågar är ju om man ska dö men jag var tydlig och förklarade att jag får behandling för att ta bort cancern och överleva. Jag hann få en omgång cellgifter, sedan kom pandemin och allt stängdes ner. Det gick bra för mig, jag hade ju min familj hemma men jag hade önskat att min yngsta dotter, som var tolv år då, hade fått följa med och se hur allt går till.
Efter cellgifter blev det operation och en vecka senare fick jag svar att det fanns spridning i lymfkörtlarna. 13 opererades bort och det fanns cancer i tre av dem. Sedan följde strålning och en antihormonell behandling i tio år. Jag var sjukskriven under hela behandlingstiden och det tar tid att komma tillbaka. Jag lever med hjärntrötthet, även om jag vilar blir jag aldrig helt utvilad. Det är tufft men det blir det nya normala, man är en annan människa efteråt på många olika vis.
Anneli Lundqvist
Jag fick min bröstcancer 2007 så det är ganska länge sedan. Jag var 51 och hade nyss varit på mammografi med beskedet att allt såg bra ut. Någon månad senare märkte jag att ena bröstet såg annorlunda ut så jag kontaktade vården och fick komma på undersökning. Det var bröstcancer som inte hade synts på mammografin. Jag hade täta bröst. I dag vet man om att det behövs fler undersökningsmetoder för att hitta cancer hos dem som har det, men det är inget som erbjuds med automatik. Jag hoppas att utvecklingen går framåt snabbt eftersom kvinnor med täta bröst löper ökad risk för att drabbas av bröstcancer och det är viktigt att den upptäcks i tid.
Jag minns att det var en så konstig känsla att plötsligt vara allvarligt sjuk utan att känna sig sjuk. Jag var mitt i livet och jobbade ganska mycket, det här kunde ju inte hända mig. Jag var tvungen att landa i det, berätta för barnen och det var tufft, väldigt tufft. Jag försökte nog vara tapper och fortsatte att jobba lite under hela mitt behandlingsår. Det skulle jag nog inte rekommendera men det där är ju individuellt.
Jag genomgick operation, cellgifter och strålningsbehandling och fick äta antihormonella tabletter ett år efteråt. Jag hade otur att det inte upptäcktes vid mammografin och vill poängtera vikten av att kontrollera sina bröst regelbundet, att både titta på dem, känna och klämma.
Josefine Bergner
Sommaren 2021 begravde vi min svägerska, 37 år gammal dog hon i bröstcancer och lämnade kvar min bror och deras två barn. Jag gjorde mina undersökningar som jag alltid gjort men kanske noggrannare och mer frekvent efter det. I januari 2022 upptäckte jag en knöl i högra bröstet. Jag väntade ut ägglossning och menstruation men den fanns kvar så jag kontaktade hälsocentralen och remitterades direkt. Två veckor senare satt jag och min man i bilen på väg till Sundsvall, 24 februari, samma dag som kriget bröt ut i Ukraina.
Jag hade ett förstadium till cancer, så kallade förkalkningar vilket inte behöver betyda cancer men jag märkte att läkaren blev nervös efter mammografin. Det jag känt var en ansamling av förkalkning och det var även utspritt i hela bröstet. Jag skulle behöva operera bort hela mitt bröst och det var så svårt att ringa mamma och pappa som knappt kommit över förlusten av sin svärdotter.
Knappt en månad senare opererades jag och de hittade cancer om än väldigt lite. I mitt fall var den inte hormonell utan det som kallas HER2-positiv där cellen delar sig extra snabbt. Jag fick först cellgift kombinerat med en antikroppbehandling men fick dela upp det eftersom min kropp inte riktigt klarade av det.
Jag var 40 och det blir vanligare att få bröstcancer i unga år. Det var väldigt tufft för barnen som så nyligt varit med på begravningen. Det tog tid att förklara och vi fick göra det många gånger. Jag skulle ju bara ta mig igenom det här, allt var bortopererat och nu skulle vi förebygga och förhindra, men det var inte vad barnen såg. Det blev viktigt att vara närvarande och finnas där för barnens alla frågor och funderingar. Det fanns en sköterska inriktad på att stötta just barn till drabbade så det finns hjälp att få med det.
När jag hade kämpat igenom behandlingarna kom det psykiska i kapp som en smäll, allt jag gått igenom och allt jag hållit inne för familjen och barnens skull. Vi som drabbats får inte glömma bort att vi gör ett hårt jobb genom behandlingen, med mycket biverkningar. Det måste få ta tid att komma tillbaka och samtidigt vill man bara att allt ska bli som vanligt igen.
