I Örnsköldsviks Konståkningsklubbs långa historia har det fostrats många talanger och några har nått den högsta nationella nivån. Flickorna har av traditionella skäl dominerat, men Alexius Eriksson är definitivt inte den första pojken
i verksamheten. Sedan legendariske ÖKK-profilen André Norbergs tid har även killar gett sig i kast med denna klassiska idrott; sporten som med sin särprägel är balett, dans och elitgymnastik på en och samma gång.
Och dessutom på skridskor.
– Om jag minns rätt så har vi under årens lopp i princip alltid haft en kille med och det skulle självklart vara ännu bättre om det blev fler, säger Kate Tjällman, numera en levande ÖKK-legend och dessutom dotter till André Norberg.
Sedan ett antal år tillbaka är det numera Alexius Erikssons tur att föra den traditionen vidare och han gör ingen hemlighet av att han stortrivs bland sina kvinnliga klubbkamrater. För Alexius är det fullständigt naturligt trots att han mer eller mindre dagligen får synpunkter och kommentarer från oinvigda.
– Ja, det händer nästan hela tiden, men är inget jag bryr mig speciellt mycket om. Jag provade med ishockey men insåg ganska snabbt att jag tyckte att konståkningen var roligare och en mer spännande utmaning. Nu har jag hållit på så pass länge att jag inte längre tänker på att jag skiljer mig från mängden på något sätt. Vi är ett gäng ÖKK:are som tränar tillsammans och reser på tävlingar ihop och har dessutom väldigt roligt. That's it, säger Alexius.
När allt började gick han i samma spår, eller tog kanske samma skär, som sin två år äldre syster Sophia. Nu är han en talangfull konståkare som trots sin ringa ålder tar sitt idrottande med ro och inte vill sätta för stor press på sig själv. Den främsta drivkraften är enligt Alexius främst att ha roligt och det hjälper onekligen för att skapa harmoni och en avslappnad och i många fall nyttig attityd.
Det är en sprallig, glad och utåtriktad konståkare vi träffar inför ett av alla träningspass i Skyttishallen. Trots hans relativt ringa ålder hinner han inte med så mycket mer än skolan och konståkningen och när han inte tränar på egen hand är han dessutom tränare för en av klubbens barngrupper.
– Det blir många timmar i den här hallen och en gång i veckan är vi i Bjästa, säger Alexius och berättar att han inte har någon speciell förebild.
Men självklart har han en sportslig beundran till svenske konståkaren Nikolaj Majorov och till den ryske, tidigare superstjärnan; Jevgenij Plusjenko.
Alexius Eriksson berättar öppet och osminkat om att han har vant sig vid att få frågor, elakare frågor och till och med ett och annat glåpord från andra killar som uppenbarligen tycker att han ägnar sig åt fel idrott.
– Det händer hela tiden, men som jag sa tidigare; det är inget jag bryr mig speciellt mycket om. Jag lägger tiden på den idrott jag trivs bäst med och vad andra tycker om det kan jag inte påverka.
Onekligen kloka ord från en blott 14-årig kille med massor av år framför sig.
Alexius och ÖKK är ett exempel på att idrottsrörelsen genomsyras av könsmönster. En del idrotter lockar flickor och pojkar, kvinnor och män i lika hög utsträckning, men många attraherar i stor utsträckning bara ett av könen. Hur kan vi förstå det, vad innebär det för deltagarna, går det att förändra och i så fall hur?
Det är en annan historia som vi förhoppningsvis får anledning att återkomma till.