Svenivar Isaksen står vid kanten till Paradisets stora bassäng. På motsatt sida avverkar två motionssimmare den ena längden efter den andra. Blicken är dock fäst på stegen som snart är tänkt att leda ned honom i vattnet.
Svenivar tittar upp, ler och konstaterar:
– Jag har lite fjärilar i magen.
Som 14-åring står han vid en annan kant, där strand möter hav. Det är under fisketuren med sin farbror som tången plötsligt gör stenen hal och får honom att glida ned i vattnet.
– Jag bara sjönk, på rygg, och det kändes som en kvart innan han kunde hjälpa mig upp. Jag hann tänka att 14 år är för ungt för att gå bort, säger Svenivar om händelsen som där och då framkallade den vattenskräck han levt med sedan dess.
Alldeles nyligen, som 60-åring, bestämde han sig för att ta kontroll över rädslan.
– Jättebra!
Jessica Gard Timmerfors berömmer och instruerar om vartannat medan Svenivar håller sig fast vid bassängväggen och tar breda bentag. Femton först, sedan femton till.
– Jo, det känns bra, säger han. Men det är nervöst. Fjärilarna är hela tiden kvar.
Det är hans sjunde lektion under Jessicas ledning. Som utbildad simlärare har hon i Medborgarskolans regi flera års erfarenhet av att undervisa i både baby-, barn- och vuxensim. Att äldre aldrig lärt sig simma menar hon är vanligare än vad många tror.
– Det är ingen ensam om. Numera är simning ett obligatoriskt moment i skolan men i min generation kunde du vara sjuk varje simlektion och ändå slutföra grundskolan. Många tycker det är superpinsamt att inte kunna simma och har svårt att komma hit, så alla som gör det är jättemodiga. Vi försöker också hitta en bassäng som inte syns så mycket.
– Det har varit en skam, bekräftar Svenivar. Klasskompisarna såg ned på mig, de förstod liksom inte. Och somrarna då många har anledning att bada har varit svåra. Jag har saknat det. I stället har jag gått ut i naturen och fotat, det är ett intresse.
Den allra första lektionen beskriver han som obehaglig.
– Jag var jätterädd. Men nu litar jag på Jessica och hon har fått mig att tro på mig själv. Det har gått framåt, jag känner mig mer och mer modig.
Vilket är helt enligt Jessicas plan.
– Första steget är att börja lita på mig. Då måste en simlärare vara i vattnet, hålla i och hjälpa till, det går inte att stå på land och visa. Sedan behöver eleven jobba i gränsskiktet mellan att utmana sig själv och där man är bekväm. Svenivar började med att doppa hakan, sedan huvudet och nu gör han egna bentag – det skulle aldrig ha gått för tre veckor sedan.
Och plötsligt sker ytterligare ett genombrott. Svenivar lägger huvudet mot Jessicas axel och för första gången i sitt liv flyter han på rygg. Bådas ansikten spricker upp i stora leenden. Att något stort har hänt är uppenbart.
Senare, uppe på fast mark, pustar Svenivar ut.
– Det är alltid en lättnad efteråt, att ha övervunnit skräcken. Jag är jätteglad och tacksam att min sambo övertalade mig att göra det här, att hon trodde på mig. Mitt mål är att kunna simma med henne. Det är svårt att säga om det går men förhoppningsvis kan jag göra det till sommaren.
Till andra i samma sits, de som aldrig lärt sig simma eller känner rädsla för vatten, säger han:
– Jag vill uppmana dem att lära sig, att bryta rädslan, att sluta vara rädd. Se på mig, jag är 60 år – det är aldrig för sent.