Dags för vinterodling

Vinterodling, eller kallsådd, innebär att starta sin odling i förväg – tidi-gare än vad moder natur annars tillåter när det kommer till värme från solen. Sedan Victoria Pulsford tillsammans med sin man Eric och sonen Ruben lämnade Stockholm för Bölen, Arnäsvall, gör hon det alltid i februari för att lagom till vårens intåg se den första dillen, spenaten eller salladslöken leta sig upp genom jorden – fram till dess täckt av snö.
– Snön är för vätskans skull. Efter att jag sått lägger jag på snö och när den smälter blir jorden fuktig. Principen är att man efterliknar naturen som lägger ut sina frön på hösten, de hamnar sedan under snö och gror av värmen. Fördelen är att man inte behöver göra så mycket, bara titta till dem lite och lägga på mer snö när det börjar torka upp. När man ser de gröna små liven vattnar man som vanligt. 
Krukorna med jord förvarar Victoria utomhus på altanen. Längre bort på gården står också en så kallad varmbänk för samma ändamål: Att ligga steget före och få tidig vårskörd. 
En sådan kan komma i olika skepnader – Victoria använder sig av dubbla pallkragar – men tillvägagångssättet är alltjämt detsamma. 
– Du fyller på med färsk gödsel, som inte har brunnit, för att alstra värme. För att sätta i gång processen häller du varmt vatten på jordlagret ovanpå – eller urin, det är jättebra för växterna. När processen startar stiger värmen till 60 grader för att sedan stabiliseras till cirka 20-30. Och där håller den sig i 6-8 veckor.
Victorias kunskap är relativt nyvunnen. Det tidigare livet i huvudstaden, dit hon flyttade som 27-åring och därmed lämnade Örnsköldsvik bakom sig, såg ut som för de flesta andra. Men något gnagde.
– Jag jobbade på Södersjukhuset, bodde nära förskolan och allting bara rullade på. Det var bra och bekvämt men jag kände; ska det vara så här? Ekorrhjulet. Vi ville något annorlunda.
Blickarna färdades norrut och hemåt – och efter ett par år i en ö-vikslägenhet hittade Victoria och Eric huset i Bölen. 1 december 2018 flyttade de in. 
– I Stockholm började jag med preppning och den tanken fanns med när vi tittade på gårdar. Idén utvecklades till tankar på självhushållning. Och nu har vi kommit ganska långt, i dag får vi ull och kött från våra egna får, ägg från hönsen och ankorna, kaninerna ger både päls och kött och så odlar vi egen potatis, vitlök, morötter och palsternacka – bland annat. 
Victoria beskriver sig själv som mån-skensbonde. 
– Vi är inte helt självförsörjande utan förvärvsarbetar båda två och det vill vi fortsätta med. Det går kanske inte att göra allt själv, men att det går att leva så här vill vi gärna sprida budskapet om. För blir vi fler kan vi göra ännu mer, tillsammans. I dag är vi väldigt beroende av import.
Drömmen är att hela hennes by gör henne sällskap i att sträva mot självhushållning i den utsträckning det går. 
– Byagemenskap ligger lite i tiden. Själv kan jag inte tänka mig något annat sätt att leva än som jag gör nu. Jag satt nyss och tittade på min gamla lägenhet i Stockholm och skulle aldrig vilja byta tillbaka. I dag har jag så mycket mer frihet och harmoni. Det går inte ens att jämföra.