Veckans platta
Sol Sol ”What Year Is It?”
(Sail Cabin Records)
Andra albumet av Sol Sol, med Elin Forkelid på saxofoner, David Stackenäs, gitarr, Mauritz Agnas, bas, och Anna Lund, trummor. Och som så många andra plattor den här tiden så har den påverkats av pandemisituationen. Det finns inte så mycket annat att göra för jazzmusiker än att skriva musik och spela in skivor, den kreativitet som normalt sett får sitt utlopp i livespelningar måste ju få komma ut på något annat sätt.
Bokläsning och tv-tittande är exempel på två typiska pandemiaktiviteter och detta avspeglar sig i låttitlarna. Inledningsspåret ”Canada” är en vink till Richard Fords roman med samma namn där Stackenäs gitarrspel imponerar, och ”Bulgakov” tillägnas en rysk författare – men jag tycker att den låter som en hyllning till Miles Davis ”So What” från klassiska albumet ”Kind of Blue”. Titelspåret ”What Year Is It?” refererar till tredje säsongen av Twin Peaks och även den tyska tv-serien Dark, men passar förstås även in på den tid vi just nu befinner oss i.
Forkelid och Stackenäs står, var för sig, för de åtta kompositionerna och även om det finns en mer eller mindre tydlig grund i alla låtar så ges det ordentligt utrymme för fri improvisation. Forkelids ”Gladjazz” låter som den heter, med närmast galen saxofon, medan Stackenäs ”Skam går på torra land” letar sig fram på ett mer stillsamt sätt, liksom den vackra avslutande ”The Ocean”.
Vinylklassikern
Aretha Franklin ”Young, Gifted and Black”
Den här veckan är det 50 år sedan Aretha Franklin gav ut sitt artonde studioalbum, en platta som hon belönades med en Grammy Award, för "Best female rhythm & blues vocal performance" – ett pris som hon formligen prenumererade på. Aretha Franklin sjöng hem den här Grammyn inte mindre än åtta år på raken, från 1967 till 1974 och fyllde på med ytterligare Grammys i samma kategori 1981, 1985 och 1987. Totalt under sin långa karriär vann hon 18 Grammys, bland annat en välförtjänt Lifetime Achievement Award.
Albumet inleds med ”Oh Me Oh My (I'm a Fool for You Baby)” som drygt två år tidigare spelats in av Lulu. Titelspåret är en cover på Nina Simones "To Be Young, Gifted and Black" från 1970 och hon gör även covers på ”Brand New Me” som Dusty Springfield sjöng in 1969, Otis Reddings ”I’ve Been Loving You Too Long” från 1965 och ”Didn’t I (Blow Your Mind This Time)” som The Delfonics släppte 1969. Franklins egna ”Day Dreaming”, ”Rock Steady” och ”All The Kings Horses” blev framgångsrika singlar, liksom den avslutande gospelcovern på Elton John & Bernie Taupins ”Border Song” från 1970.
Men frågan är om inte Lennon/McCartneys vackra ”The Long and Winding Road” är plattans höjdare. Låten som släpptes en månad efter att Beatles upplösts och som blev deras tjugonde listetta på Billboard Hot 100. Här med en av de absolut största sångerskor någonsin.