Jonas Gardell hade turnépremiär i Örnsköldsvik för sin succéshow "Mitt enda liv" där han under den långa inledande monologen hann med att göra narr av en rad svenska artister, och fundera över hur det skulle vara om han blev inbjuden till "Så mycket bättre" och alla andra artister var tvungna att sjunga hans enda hit "Aldrig ska jag sluta älska dig".
"Vilket i och för sig är en hit mer än många andra deltagare i 'Så mycker bättre' har", konstaterar Gardell, som under inledningen också hann med att ge Sverigedemokraterna en rejäl känga: "Homofobiska kvinnohatande rasistiska fyllon."
Gardell berörde även sitt förra besök i Ö-vik för 20 år sedan då han tvingades avbryta sin show på Parken på grund av alltför fulla åhörare som häcklade honom.
Häcklad, och hatad, för sin homosexualitet har Jonas Gardell också blivit under sitt liv. Något han tar upp när han varvar humorn med djupt allvar och berättar hur livet som homosexuell under ungdomsåren kunde se ut, då aids-hysterin utbröt. Många av hans vänner överlevde inte.
Livet, som går alltför snabbt; döden - "jag förstår mig inte på döden, den verkar satans onödig" - och livet efter detta - "den ultimata besvikelsen" - är ett återkommande tema. Gardell skapar också närkontakt med några ur publiken på de främsta raderna, hittar en "snusktant" som han lovar bjuda på snusk i slutet av showen och ingår en ickeknullpakt med en man.
Det blir för övrigt väldigt mycket knull-prat under det utlovade snusket, som han bryter in i sin enda hit "Aldrig ska jag sluta älska dig". Ett nummer som startar med att Gardell föds ur en jättelik vagina, växer upp, blir gammal med rollator och dropp, dör och stiger upp ur sin grav. Allt övergår sedan i ett avslutningsnummer där sexmannabandet och de tre körtjejerna kompletteras med dansare, en gospelkör, änglar och transor. 28 personer (om jag räknar rätt) på scen i ett galet nummer.
Jonas Gardell är som bäst i sina forscherade monologer och i allvarliga brandtal, stundtals briljant. Däremot bjuder han på några intetsägande sångnummer som mest känns som utfyllnad, någon sångare är han helt klart inte. "Mitt enda liv" är en ojämn show som hade tjänat på att spelas i en bättre lokal än en hockeyarena, ljudmässigt känns det emellanåt som att man sitter i en plåtburk. Showen skulle också må bättre av att vara mer intim, alltför många i publiken hamnar på alltför stort avstånd. Men en riktig konsert/teater-lokal i den här stan är något som vi bara kan drömma om.
För övrigt kan det inte ha varit helt enkelt för Jonas Gardell att kliva ut på scen och vara rolig en kväll där hela dagen uteslutande handlat om IS terrorattacker i Paris. Men visst behövde vi alla något att skratta åt en sådan dag.