Det gula huset på Varvet står stabilt kvar vid den böjda gatan inte långt från stan. Huset jag tog mina första steg i och fortfarande gärna besöker (oftast vid middagstid). Under hela min uppväxt har jag tänkt på varvet som just bara ett område. Aldrig tänkt på namnets egentliga betydelse, ett ställe där man bygger eller reparerar båtar, förrän jag snubblade in i sjöfartens värld. Ja, precis, snubblade. Det kanske är dags att jag tar det från början, ni undrar säkert hur det kom sig att en ung blåögd norrländska som tonåring fick för sig att läsa till sjökapten? Och på det har jag inget annat svar än: Bra fråga. Det är en av de vanligaste frågorna jag får, tillsammans med den alltid lika slående frågan: Vill du inte ha barn då? Snälla sluta fråga det. Vill jag ha barn så kan jag lova er att jag löser det också, precis som alla andra gör. Punkt.
Många skulle nog säga att det som inspirerade mig att gå till sjöss var min pappas ungdomsdagar som sjöman och alla hans historier från det livet. Och på något undermedvetet plan har det säkerligen spelat sin roll, men till största delen var det faktiskt slumpen som avgjorde min framtid. Hade utbildningen inte funnits i den enda(!) katalog jag lyckades få med mig från högskoledagen på Arken skulle jag nog aldrig hittat den, för jag som många andra visste knappt att yrket fanns.
Nu åter till varvssnacket. I somras låg vi på varv i Gdynia för att piffa till båten en aning. Hon skulle döpas om från Bro Promotion till Carla och samtidigt få en ny färg på skrovet. Under besöket hann vi i besättningen gå iland och uppleva Polen, ett land jag tidigare förknippat med något grått och trist men som visade sig vara riktigt fint. Inte riktigt lika fint som Varvet i Ö-vik (som är oslagbart) men nästan.
Jag väntar fortfarande på att få åka iväg till båten. Det senaste budet sa 18:e(!). Vad ska jag göra hemma i två veckor till?! Och vad ska jag skriva om här i bloggen?! Vill ut och jobba samt blogga nu!