Nu vet jag inte om det här gäller alla barn, men jag gillade i alla fall inte choklad som liten. När det var dags att plocka ihop lördagens godispåse valde jag med lätthet surt och färgglatt framför brunt och tråkigt. Den mörka chokladen var då den absolut värsta typen och fick inte komma i närheten av min mun. Idag, däremot, finns det nog inget som jag går igång på mer (i godisväg), än hög kakaohalt! I vanliga fall kan jag äta hur mycket choklad som helst men idag tog jag inte en enda bit tryffel. Allt eller inget. Och nu är det inget som gäller ett långt tag framöver - avgiftning på hög nivå. Förra törnen gjorde jag samma sak efter att ha levt ett lössläppt leverne (när det gäller mat) i allt för många månader. Den gången fick jag riktiga svettattacker och frossa innan allt socker försvunnit ut ur systemet. Väntar med spänning på hur det ter sig den här gången.
Nu har vi passerat det mesta av Japan på våran resa mot sydligare breddgrader och Singapore. Efter åtta timmar på bryggan, med ett myller av fiskebåtar som inte ville bereda vägen för stora damen Carla, önskar jag nästan att all fisk fick bli express-utrotad. Men då skulle det inte finnas några kinapuffar, och dom är ju goda, för asiater lever verkligen på fisken och riset. Jag får väga fallets för- och nackdelar under nattens sömn, precis som en tryffelgris måste överväga alternativen; att äta upp tryffeln och få lite stryk, eller gå miste av den utsökta smaken och få en smek på baken...
Over and out.