Jag sitter och skrattar åt en händelse som inträffade på vårt hotellrum för några nätter sedan. Ja, faktiskt den allra första natten, och mitt handlande kan jag försvara med att jag inte alls var bekant med varken hotellets städrutiner eller dess flora ... och framför allt fauna.
Då vår första dag på ön varit fullspäckad med aktiviteter hade vi inga bekymmer med att somna på kvällen. Bortsett från att sängen var lite hård så fanns det absolut ingenting att klaga på; med fördragna gardiner var rummet kolsvart och surrandet från AC:n var det enda ljud som fyllde natten. Förutsättningarna till en lång och skön nattsömn fanns med andra ord där
om det inte hade varit för det där lätta, upprepade duttandet på mina fötter som jag någon gång kring halv fyra tiden på morgonen vaknade av . Första gången det hände övertalade jag mig själv om att jag inbillat mig rörelsen under täcket men andra gången som den hårda och spetsiga någonting nosade på mina fötter var jag snabb på att hoppa ur sängen.
Det var med en massa outtalade och fula ord som jag slet bort mitt täcke och började skaka det på golvet. Dinosaurien som duttat på mina tår skulle bara ut ur påslakanet. Halväcklad och livrädd var jag tvungen att röra mig tyst, jag ville inte att Dr K som redan från början varit tveksam till valet av hotell skulle upptäcka varanödlan som han delat säng med. Exakt vad jag skulle göra djuret den när jag väl fått syn på den hade jag inte hunnit tänka ut, slå ihjäl den, var det en röst i mitt huvud som föreslog. Kanske kasta ner det från balkongen på fjärde våningen.
Efter några minuters resultatslös dinosauriejakt var jag beredd på att ge upp och då, när jag tittade mot min oroligt sovande sambo såg jag inte bara en snarkande karl utan ett par nakna fötter som sparkade den röda, relativt styva prydnadskudden mot min sida av sängen. Den klarade dock inte av att klättra över madrasskanten utan hamnade där i en småduttande ställning tills nästa spark kom. Det var kanten på denna kudde jag känt mot mina tår, som drivit upp mig från sängen. Lättad kastade jag tillbaka täcket på min sida av sängen.
Vad gör du uppe mumlade han från sitt halvvakna tillstånd,
Utrotar dinosaurierna!! svarade jag utan några mera avancerade förklaringar innan jag lade mig igen.
Igår kväll åkte vi tuk-tuk till det syndiga samhället Patong, där vi efter lite shopping på varuhuset Robinson letade oss fram till Håkans Bar. Promenaden från Bangla Road och till den lite avsides liggande baren tog sådär sju minuter, och tack vare sin placering efter den livligt trafikerade strandgatan var det inte alls svårt att hitta dit. Rättare sagt gick det inte att missa stället eftersom det bara var hos Högtspelade Håkan det var drag.
En bunt med menyer bars fram, men då vi redan ätit på den rödgula, världsomfattande snabbmatskedjan hoppade vi över det som skulle ha blivit vår andra middag. Att äta där kändes ändå lite fel; det kändes inte riktigt som att baren var ett ställe att äta på, liksom. Det som stället utstrålade var party och att inta en god måltid bland högljudda och konstant rökande partymänniskor är inte riktigt vad som tilltalar mig. Att gästerna i en bar som är ansluten till en nattklubb inte är varken sådär alltför gamla eller nyktra är på något sätt naturligt och ingenting jag som frivilligt valt att vistas där ska klaga på, det var snarare sättet som besökarna hade som störde mig.
I slutet av kvällen köpte jag en T-shirt som minne av kvällen, texten på den löd jag var kung i Håkans bar och det var precis det alla var. Gästerna sprang ut och in, med sig hade de egna öl som ingen ens brydde sig om att försöka smuggla in. Riktigt pinsamt var det, faktiskt. Stolar föll, krukväxter och blommor plockades ner från pelarna (tänka sig att det kan vara såå roligt att fotografera sig tillsammans med en krukväxt) och på något sätt fick jag känslan av att besökarna var de som hade kontrollen över stället. Speciellt en man utmärkte sig en hel del, gång på gång blev han utledd av en thailändare i en likadan T-shirt som den jag senare köpte och så fort vakten vänt ryggen till smet han in igen.
Ett mycket intressant skådespel var det vi fick se den kvällen. Ett som visar den lite mera svinigare sidan av den svenska turisten. Den som inte bryr sig, och den som fortsätter att hålla vårt rykte som stökiga turister vid liv. Jag tycker lite synd om den thailändska personalen ... måste finnas trevligare arbetsmiljöer.
Jag vet inte vad jag ska säga om Håkans Bar. En stor besvikelse var, självklart, att ingen från TV-serien fanns på plats. DJ:n vars ordförråd enbart verkade bestå av uttryck stulna från reklamplancher för Patong kunde nog ha dämpat sig liiite. Första hundra gångerna man hör "best party in patong, keep the party alive" kan det kännas kul ... men man tröttnar ganska fort. Visst förstår jag att en publik vars intressen enbart består av att dricka kanske inte behöver bombas med några jätteintellektuella budskap men komigen, liksom. Drinkarna vi drack var dock goda, speciellt den med melon, och stället var, bortsett från gästerna då, helt och rent och hur fräscht som helst.
Ikväll ska vi äta på en skandinavisk restaurang nere på Kata Beach, Phileas fogg. Jag antar att stämningen kommer att vara lite annorlunda där ;) .