Under gårdagens middag lyckades jag tydligen helt omedvetet skrämma upp vår kära mässkalle, och då visst till sådan grad att vattnet på däck blev till ånga (riktig orsak: en regnskur på det uppvärmda däcket så inte mycket med mig att göra egentligen- utan helt i enlighet med naturlagarna).
Jag, som de flesta andra ombord, känner mig lättad att vi äntligen har passerat Indiens sydligaste spets och lämnat den osäkra oceanen bakom oss, så när det kom en fiskebåt brydde jag mig inget vidare om att gira utan passerade rätt nära. Plötsligt ringde skepparen upp till bryggan och frågade om jag hade koll på fiskebåten. Lite konstigt tyckte jag eftersom vi precis passerat den och jag alltså inte på något sätt längre kunde meja ner den. Jag svarade att visst hade jag det.
Senare fick jag höra att mässpojken (som förövrigt är 55+) tydligen sett fiskebåten genom fönstren i mässen och blivit jätteorolig. Skrikit ut att nu har vi nog skalat våran sista potatis - piraterna har kommit för att ta oss. När de övriga matgästerna nyfiket tittade ut genom ventilerna fick de visserligen se en fiskebåt, men som i lugn ro var på väg bortåt. De flesta nöjde sig med att först le lite smått åt händelsen för att sedan åter rikta uppmärksamheten till sina tallrikar. Men en i sällskapet var på lurendrejhumör och spelade med. Han fick den stackars mässmannen att gå in till befälsmässen och även varna dem. Så kom det sig alltså att jag fick ett samtal från vår kapten den kvällen.
Om det inte vore för att denne MESSman, var och varannan gång, glömmer att hänga in en ny badhandduk i min hytt när han tar med sig den smutsiga, skulle jag tröstande lagt min hand på hans axel, bett om ursäkt och berättat för honom att vi är i säkerhet. Men jag gillar inte känslan att dyngsur dra bort duschdraperiet och upptäcka att handuken inte längre hänger där den hängde dagen innan. Och veta att linneförrådet ligger ett däck ner.