Petter Rönnqvist var den som hårdast drev tesen att det inte går att acceptera att Berglund driver med intervjuare och håller på att spela något slags Wikegård light.
Jag håller inte med.
Jag tror att det är Charles Berglunds tjockskallighet och unika tjurighet som gör att han kunnat reda ut den här stormen. Han har lyckats vända gruppen bort från omvärldens fördömanden och vända styrkan inåt.
Det är sådant som skapar vinnare.
Grupper som ägnar sig åt att leta fel hos varandra genom att bry sig om vad kritiker muttrar om hittar aldrig balansen och harmonin.
Där är Modo nu.
Gnället har tystnat och Berglund ber inte om ursäkt för någonting.
Foppa tillför inget
Den andra orsaken tror jag är Markus Näslund. Han är en stark ledare med ett unikt kontaktnät, kunskap och integritet. Han är, så vitt jag förstår, så stark att han till och med kan tacka nej till Peter Forsberg om han mot förmodan skulle få en förfrågan om Foppa möjligen skulle kunna få spela lite.
För det är ju så; Peter Forsberg skulle inte tillföra något i det här laget.
Bara förvirra och skapa sämre balans. Tyvärr.
Näslund är, inbillar jag mig, så stark att han till och med skulle kunna be Kent Forsberg dra åt helvete. Där kan vi tala om att svära i pingstkyrkan.
Näslund sparkade mediokre backen Charlie Cook och slocknade forwarden Niko Dimitrakos ersatte med Hannu Pikkarainen, Anders Eriksson, Lubos Bartecko och Ladislav Nagy. Nagy spelade i samma formation som Bartecko i St. Louis Blues. De kunde varandra. Nu spelar de med Niklas Sundström mellan sig och det fungerar strålande. Särskilt intressant eftersom Charles Berglund visade vad han ville genom att först bänka ikonen Sundström för att sen ge honom chansen med de här båda spelgenierna.