Det går att säga mycket fint om Claes Crona trio, med den flyhänte kapellmästaren på piano, Mattias Svensson på kontrabas och Rasmus Kihlberg bakom trummorna. Men en sådan här kväll går alla superlativ i första hand till vokalisterna Viktoria Tolstoy och Svante Thuresson.
Två helt olika röster givetvis, men tillsammans funkar de perfekt och även om båda gör fantastiska insatser var för sig så är det i duetterna som det lyfter riktigt högt.
Kvällen gick enligt schemat två sololåtar med Viktoria, två duetter och sedan två soloframträdanden av Svante. Och hela tiden radades örhängen från The American Songbook upp. Cole Porter, Burt Bacharach, Duke Ellington, Henry Mancini med flera och odödliga standards som Time after time, Its alright with me, It had to be you, What the world needs now is love och Moon river. Men också Toots Thielemans Bluesette i Hasse & Tages svenska översättning Bedårande Sommarvals, något av Svante Thuressons signum.
Svante, 74, är fortfarande riktigt tonsäker och besitter en härlig tajming i sitt sångsätt. Minst lika tonsäker är Viktoria Tolstoy, med en klarhet, styrka och omfång i rösten som gör henne till en av Sveriges absolut främsta jazzsångerskor.
Tillsammans blir de här rösterna som sagt ännu bättre och de båda vokalisterna tycks njuta av varenda ögonblick på scen, där de med en självklar lätthet följer och utmanar varandra.
Viktoria gör Duke Ellingtons Caravan ensam och här ges fritt spelrum för Mattias Svensson som får briljera med ett långt imponerande intro och ett lika imponerande soloparti.
Kvällen avslutas med ytterligare två Ellington-pärlor och den långt utdragna avslutningston Svante tar i Dont get around much anymore är helt osannolik. Som extranummer bjuder de på snabba It dont mean a thing if you dont got that swing. Swing saknades sannerligen inte i de fem musikerna den här kvällen.
Hockeytokiga Ö-vik
Till sist en reflektion om den närmast absurda hockeyhysteri som råder i Örnsköldsvik. Jag kan för mitt liv inte begripa varför man måste rapportera hur det går för Modo under ett kulturarrangemang.
Ännu mindre förstår jag varför det finns folk i publiken som bemödar sig med att gå på ett musikarrangemang och samtidigt sitter med öronsnäckan från mobilen i skallen för att ständigt följa hur det går i hockeyn.
Det mest märkliga är att en i arrangörsföreningen efter en avslutad låt i andra set stegar fram till Svante Thuresson och ber honom berätta slutresultatet, varpå Svante utbrister Ska vi snacka hockey eller spela musik?. Och får till svar från någon i publiken: Både ock!
Det är i sådana stunder jag faktiskt skäms över att bo i en så hockeytokig stad. Kan vi inte ens under ett fantastiskt bra kulturevenemang få slippa överösas med hockey?
En eloge till Svante att han inte gick i den fällan. Däremot hann musikerna knappt av scenen innan resultatet från matchen basunerades ut.
Tänk er den omvända situationen. Att speakern under en Modo-match eller om jämförelsen ska vara ännu mer korrekt, någon av spelarna mitt under matchen ska meddela följande: Från Brux kan vi berätta att Viktoria Tolstoy och Svante Thuresson i första set spelat både Time after time och It had to be you. Det ser alltså lovande ut inför andra set och nu håller vi tummarna för en riktigt bra avslutning.
Kan ni tänka er något sådant? Nej, tänkte väl det.