Ta bara de där säregna personerna, vi kan kalla dem solochvårare med en grövre psykisk rubbning, vilka lever ett så kallat dubbelliv och som med 2 gånger vovve, villa, volvo lurar alla i sin närhet. Reaktionerna på dessa personers handlande förväntas vara negativa och upprörande hos gemene man. Vi ska fråga oss själva hur i all världen en människa kan göra något sådan?! Visst, det är sjukt men jag måste ändå erkänna att jag på något befängt sätt avundas dessa galningar som har möjligheten att vara mer än en person. Här bör kanske tilläggas att jag inte besitter några som helst önskningar som lutar åt det schizofrena hållet, utan bara vill så många olika saker med mitt liv att jag blir snurrig.
Jag vill göra tusen saker och helst alla dessa saker på en gång. Rastlös, utan tvekan, men inte för den delen dumdristig, enligt egen uppfattning, fast ibland blir jag nästan förlamad av alla rusande tankar. Sedan har jag en benägenhet att lyssna för mycket på vad andra (realisterna?) säger och förpassar därför ibland lite för hastigt en dröm till hyllan. Ni vet den där hyllan som ligger och dammar tills fyrtioårskrisen sätter in och man förstår att odödligheten faktiskt gick ur kroppen där någon gång efter tjugo?
Nu och då säger en tillsynes klok människa åt sin omvärld att vi ska sluta längta bort och istället försöka leva i nuet. Jag har själv sagt det. Och vid en första anblick kan meningens fina klang låta som huvudet på spiken men med lite längre eftertanke tar vi genast baksidan på hammaren och befriar brädan. Hur skulle det bli om vi slutade längta, vilja ha och stäva efter mer? Ja, vad skulle egentligen hända if you really got it all? En skrämmande tanke som jag inte riktigt vet om någon ärligt talat skulle vilja veta svaret på.
Vad jag förstått är, i alla fall, att det finns så mycket möjligheter att ett människoliv inte räcker för att rymma dem alla. Men att man måste våga välja för annars är det tillfälligheterna som tar besluten åt en. Klokt va?
Möjligheterna sägs även ha ett bäst-före-datum så därför måste alla val göras med snabba ryck. Ett beslut du tar idag känns med största sannolikhet inte lika klokt för dig om du skulle ställas inför samma val om 20 år. Alltså kan man säga att tiden, i detta fall, är som ett skepp på väg mot horisonten där det som först varit tydligt efter ett tag blir svagare och svagare. Är du ombord?
För min del vet jag bara att efter imorgon sätter jag ena foten framför den andra och lämnar Carla för den här gången, en erfarenhet (och plånbok) rikare. Inspirerad av det bästa bokslutet någonsin.
För det är vad vi gör. Sätter först fram en fot och därefter den andra. Lyfter blicken. Tänker. Handlar. Känner. Släpar våra kors ur skuggan in i hoppet om ännu en natt. Knuffar våra modiga hjärtan mot löftet om en ny dag. Med kärlek det passionerade sökandet efter en annan sanning än våran egen. Med längtan den rena, outsägliga åtrån efter frälsning. Ty så länge ödet låter oss vänta lever vi vidare. Vi lever vidare.
På återseende, Michaela