Det är en insikt som slår mig med jämna mellanrum och som jag egentligen inte har något emot.
Tvärtom ger den mig känslan av närhet till mina yngre jag, av kontinuitet i en föränderlig värld och av sammanhang mitt den oreda vi alla kallar för liv.
Den där fegheten, blygseln och osäkerheten inför en stor, främmande värld är nämligen en av få saker som jag har gemensamt med mig själv som barn.
Jag har vuxit, utvecklats, utbildats och myndigförklarats, men om jag känner efter så är jag fortfarande lika feg.
Jag har pressat undan min blygsel, lärt mig att prata, lyssna, le och framstå som trevlig, men om jag känner efter så är jag fortfarande lika blyg.
Jag har till och med fått den ultimata egoboosten i form av en egen krönikehörna, och får oförtjänt mycket uppskattning från läsekretsen men om jag känner efter så är jag fortfarande osäker varje gång det är dags för en ny text.
Kommer orden förtjäna att gå till tryck? Kommer jag göra folk besvikna? Eller arga? Kommer vissa att svära över mitt pladder vid köksbordet, grymta över hur usel jag är eller pryda mitt flinande fejs med en Hitlermustasch?
Ja, sannolikt händer allt det där varje vecka helt enkelt eftersom tidningen når så många. Självklart orsakar jag alltid köksbordsmuttrande någonstans
och i den här veckan blir det garanterat en hel del Hitlermustascher.
(Vissa av er har redan slutat läsa nu och övergått till att besudla min överläpp.)
Självklart borde jag bry mig mer om den majoritet som är vänligt inställd till min existens.
Men som sagt är jag en rädd liten människa.
Rädd för vad andra ska tycka, och för vad jag själv egentligen tycker om mig.
Som barn inbillade jag mig att den hispigheten skulle gå över när jag blev äldre, och när jag var helt okänd trodde jag att varje slags kändisskap levererades med rubriken självförtroende ingår!.
I båda fall hade jag förstås fel, och nu samlar jag uppmuntrande mejl i en särskild pärm av samma skäl som ett djur samlar mat inför vintern. De gånger när kritiska röster höjs krävs nämligen tio vänliga omdömen för att uppväga ett enda negativt.
Vår inre kritiker är helt enkelt mycket mer lyhörd än vår sketna inre hejarklack.
En vän, som har två barn och ett ansvarsfullt jobb, erkände att hon i sina egna ögon aldrig blir mer än ett barn som leker vuxen. Känslan vi delar är den ständigt närvarande farhågan att avslöjas som någon slags bluff.
Förhoppningsvis känner du inte igen dig alls men det tror jag tyvärr att du gör.
Varje gång jag lär känna någon på djupet, oavsett hur stark självkänsla han eller hon verkar ha, visar det sig att vartenda lager av pondus, kunnande och karisma är byggt kring en kärna av självtvivel.
Innerst inne upphör vi aldrig att känna oss lika små som de barn vi var från början.
