Vi svenskar slänger oss gärna med fraser som Sverige ett av världens mest jämställda land! och vissa använder det som ett argument för att feministerna borde sluta gnälla.
Tyvärr är det lika intetsägande som att vråla Scott Coast Antarktis varmaste plats!.
Att läget är mindre iskallt här än på andra ställen utgör en fruktansvärt dålig ursäkt att sluta bry sig.
Ingen föreslår att vi ska lägga ner cancerforskningen, nu när de flesta överlever sjukdomen, eller att vi ska skita i våra fattigaste bara för att vårt land är rikt.
Av någon anledning används den retoriken bara på jämställdhetsfronten.
Nu ser det här ut att bli ännu text som rabblar upp dystra fakta om och bristen på kvinnor i maktpositioner, om lönegapen som vägrar krympa och om det våld mot kvinnor som faktiskt ökar för varje år, men jag vill inte berätta om det.
Det kommer nämligen inte förändra ett skit.
För du som verkligen borde få upp ögonen för de här skillnaderna har redan slutat läsa.
Kvar finns bara du som redan bryr dig om de här frågorna och som gnisslar tänder i frustration över att alla de där andra inte ens orkar läsa om saken. För det är ju alla de där andra som behövs om jämställdhetsarbetet ska komma loss ur sitt nuvarande dödläge.
Problemet med dessa andra är inte att de är män (fast det är de förstås) utan att de uppfattar feminism som en fajt mellan män och kvinnor.
Problemet med många av feminismens förkämpar är att de också uppfattar den så.
Jämställdhetsfrågan handlar i grund och botten om något som alla kan ställa sig bakom, rättvisa, men hela grejen är felkonstruerad från början.
Ord som feminism och kvinnokamp förminskar genast jämställdhetsfrågan till att vara en angelägenhet för just kvinnor. Andra utsatta grupper har stöd från utomstående sympatisörer, men alltför få brinner för kvinnornas sak utöver kvinnorna själva. Utan sympati utifrån reduceras feminismen till en klubb för inbördes beklagan och självsympati blir ju aldrig lika sympatiskt i ickesympatisörernas ögon. Redan skeptiska män känner sig inte direkt inbjudna att traska med i demonstrationstågen, och i stället för att vara en rörelse där 100 procent av folket kämpar för en gemensam sak blir feminismen något som alltför många tar avstånd ifrån.
Helst skulle jag vilja ersätta ordet feminism med ett begrepp som vittnar om kamp mot alla slags obalans, oavsett vem som drabbas av den. Jag vill nämligen inte kämpa för kvinnors rättigheter, eller för mäns rättigheter utan för människors rättigheter. Jag vill se hur alla gemensamt bekämpar varje orättvisa som finns, utan att ens lägga vikt vid vilka som engagemanget gynnar.
Om allt arbete sker i rättvisans namn bör det bli ohållbart att gallra bort vissa orättvisor bara för att de råkar beröra kvinnor.
