Det finns budskap som präntas in i oss från tidig ålder, och som aldrig ifrågasätts trots att de faktiskt motsäger varandra. Här följer några exempel:
Ingen är bättre än någon annan.
Gandhi var en bra människa.
Hitler var en dålig människa.
Det är aldrig för sent att bättra sig.
Ingen reagerar om du säger att du vill bli en bättre människa, men flertalet skulle sätta andetaget i vrångstrupen om du påstod dig vara en bättre människa än någon annan.
Hur går det ihop?
Om du blir en bättre människa innebär det ju per automatik att du varit en sämre människa innan och om vi kan vara sämre än oss själva så kan vi självklart också vara sämre än andra.
Även om det inte alls låter trevligt att säga det rakt ut.
Men handen på hjärtat: Om du är en laglydig, trevlig, ärlig typ som jobbar hårt, sandar infarten, räddar liv som hobby, pantar, källsorterar, engagerar dig ideellt och agerar osjälviskt i varje läge så har du faktiskt förtjänat att betrakta dig själv som en bättre människa än Muammar Gaddafi.
Det misstag som många gör är att blanda ihop allt det ovanstående med doktrinen om allas lika värde.
Och det är en fundamentalt annan sak.
Världen är fylld av usla typer, fantastiskt folk och varenda nyans däremellan, men oavsett hur du förvaltar ditt liv så förblir dess värde detsamma för livet är i sig självt så dyrbart att det bör upphöjas över sina ibland ovärdiga bärare.
Rätten att vara lika inför lagen, varandra och socialförsäkringssystemet har inget att göra med om jag råkar tycka att du är en bra person eller ej.
Även om det är ovärdigt att slösa tankeförmåga på människoranking så skäms jag inte över att se mig själv som bättre än nämnde Hitler men ge mig en käftsmäll i samma stund som jag blandar ihop den biten med våra mänskliga rättigheter.
Människovärdet är en orubblig faktor som sträcker sig bortom våra handlingar, och därför struntar jag i om du är folkmordsdömd eller helgonförklarad den dag du hamnar i nöd. Vår skyldighet att i det läget hjälpa en medmänniska är en skyldighet gentemot livet självt.
Om vi överlåter ett enda uns av makt över människors liv och rättigheter till individers omdöme hamnar vi genast på farlig mark. Livet måste få ha en orubblig särställning i ett civiliserat samhälle för att, till varje pris, säkerställa att synen på dess värde inte tillåts att gradvis urholkas i takt med tidens gång.
