För en tid sedan, när det var dags att fräscha upp första hjälpen-kunskaperna bland besättningen, anordnade jag en tipsslinga med ett fint pris i potten. Ibland tycker jag att det kan vara roligt att "leka" lite, som ett avbrott i vardagens slit. Och jag tror mig veta att dagens tävling uppskattades för vinnaren sken upp som ett litet barn under prisutdelningen. Senare samma kväll kom jag att tänka på hur jag själv skulle ha reagerat om jag vunnit tävlingen. I tankarna visade sig en ung och generad Michaela.
Under största delen av min uppväxt har jag hellre sett någon annan vinna, stå högst och vara smartast. Är det inte så det ser ut för många flickor? Omgivningen förväntar sig liksom det. För när man tänker efter så är det betydligt fler pojkar som har vinnarskalle än flickor, utåt sett iaf. Jag kan inte hjälpa att fundera över vad som händer med vinnarskallarna den dagen dom förlorar stort. Hamnar dom djupare ner i svackan än vi som bara går på halvfart?
För tillfället befinner jag mig miltals ifrån den där svackan, mörkret, men bäst är nog att njuta av solen så länge den skiner. Det är säkerligen sant som de säger; att mörkret faller kvickt i tropikerna.
Tillägg: Ett stort grattis till min fina vän och hennes karl som i natt fick mottaga det största priset!