Alla har vi vår egen anledning att jobba till sjöss, men jag gillar det här livet utav den enkla anledningen att man alltid är på väg någonstans. Min svaghet är att jag kan ha svårt att stå still, och ibland önskar jag mig faktiskt inget hellre än att bara få stå helt stilla och känna mig till freds med allt. Vara nöjd med det liv jag lever, slå mig ner i det egenritade drömhuset - med drömprinsen som avgudar mig. Sedan bara lugnt invänta den där medelålderskrisen, i vilken man förväntas ifrågasätta hela sin tillvaro. Lever jag det liv jag vill? Är jag nöjd med min partner? Har jag nått mina karriärsmål? Är några frågor man då måste besvara.
Nöjd. Varför är det så svårt att känna sig nöjd? Är det så att det helt enkelt finns för mycket valmöjligheter?
Som sjöman kan man välja att jobba på ett fartyg i oceangående trad som Carla Maersk, eller på kustnära skärgårdsbåtar - likt MS Ulvön. Jobba med människor från alla världens hörn eller med sina grannar (en del områden (öar!) har starkare sjötradition än andra). Välja att omringa sig av kryssningsvärldens flåd med rika människor, eller av kamrater i pissetofflor och sarong på en tankbåt. Välja att vara bitter och svartsjuk eller tacksam och nykär i sina relationer på hemmaplan.
Jag läste nyss en undersökning där forskare kartlagt inom vilka yrken som folk skiljer sig mest, och det var outbildade tillika lågavlönade som låg i topp på skilsmässofronten. Många av er kanske trodde att sjömän toppade den listan, men i så fall får ni tänka om. Jag kan bara meddela att jag aldrig någonstans har sett mer romantiska och kärlekskranka människor som här ute på sjön. Ni landkrabbor skulle stoppa upp era myskvällar, måndag- söndag, i rumpan, alla gånger, om ni bara visste vad sjömän har att erbjuda