Blogg: Ett nästan giltigt skäl att gifta sig

Det är varken maten, musiken, talen, presentruljansen eller den ofta tillhörande glamouren.
Snopet nog är det inte heller den kärlek som brudparet förhoppningsvis utstrålar – även om jag får erkänna att jag är tillräckligt romantisk för att bli gråtmild av dylikt.

Det som lockar mig allra mest är i stället den mer platoniska kärlek som sprakar mellan brudparet och samtliga gäster.
Den mäktiga känsla jag får vid tanken på att detta myller av vänner, familj och släkt alla representerar delar av brudparets livshistoria:
Var de har sina rötter, var de har bott och var de jobbat, vilka skolor de gått, vilka resor de gjort och vem de lekte konstant med när de var fem år.

Jag faller för atmosfären som uppstår när en stor skara människor, där många är främlingar för varandra, sammanstrålar från när och fjärran för en gemensam sak och från första ögonkastet vet att de delar ett band, eftersom de är glada av samma osjälviska anledning just i dag.

Att bröllop samtidigt är direkt skadliga för mig, eftersom de gör mig blödig och får mig att skriva texter som denna, är ett minus jag kan stå ut med.