Frågans inneboende ondska bygger på att den sätter dit dig oavsett vad du säger.
Svarar du ja har du just kallat frågeställaren tjock, och svarar du nej antyder du per automatik att hon eller han (oftare hon, vill jag påstå) åtminstone har potential att se tjock ut.
Att svara är att ge frågan ett erkännande, och via det tolkningsföreträde som frågaren lagt beslag på kan hon (jag ids inte ens upprepa eller han) förvanska detta på följande vis;
a) Du tror att hon skulle se tjock ut i andra kläder.
b) Du tycker att hon är tjock och att plagget döljer det.
c) Du tycker att hon ser tjock ut och dessutom ljuger du för henne om saken.
Bara för att nämna några. Själv är jag hittills förskonad från frågan men förbereder mig för den. Som sagt saknas det bra svar men det finns förstås gott om andra sorters svar. Här får du 21 utvalda att välja mellan.
De dåliga:
Ja.
Nej.
Kanske.
Tja
allt är ju relativt.
De misslyckat välmenande:
Ja, tjock på ett bra sätt!
Nej då, inte mer än vanligt!
Hördu, jag tror inte att ett klädesplagg mer eller mindre kan göra nån skillnad.
De toktaskiga:
Nej, inte när jag blundar.
Tjockare, menar du?
Ajajaj! Mina ögon brinner!
De uselt undvikande:
Eeh
det kan bara du avgöra.
Bara om du vill det!
Älskling, nu blandade du ihop vikt med optik igen.
Vad häftigt, jag har fått vaxproppar i båda öronen samtidigt!
De fett förvirrande:
Tvärtom, du ser för klen ut!
Tvärtom den får mig att se tjockare ut!
Jag återkommer med svar så fort jag har uppfunnit en spegelvåg.
Älskling, som du säkert förstår har jag ingen möjlighet att besvara den frågan eftersom kärlek förblindar.
För ovanliga situationer:
Ja, älskling, men det är ju faktiskt en sumodräkt.
Paniklösningen:
Shit, mitt hjärta har stannat! Ring efter ambulans!
Den enda rätta:
Älskling, det finns inget klädesplagg i världen som kan få dig att verka tjock.
