Hörnan

Blogg: Blodig likvaka när solbrännan försvann

"Tycker du det är otrevligt med sånt här?” frågar sköterskan just som hon ska till att sticka en spruta i armvecket på mig.
”Otrevligt? Nja... det är väl inget jag gör på fritiden för skojs skull, men jag tål att se blod och är inte spruträdd.”
Nöjd med det svaret tar sköterskan tag i min arm, penetrerar en ven och inleder blodsutgjutelsen.
Hon fyller ett provrör… och sedan ett till, och ett till…
Plötsligt börjar mitt huvud bete sig konstigt.
Jag sväljer hårt.
”Eh… om man börjar känna sig yr nu, är det då rent psykologiskt?”

Sköterskan tittar upp från sitt femte fyllda provrör och blir nästan lika blek som jag tydligen är när hon ser hur färgen sakta rinner iväg från mitt ansikte, på samma sätt som vattennivån i en flaska som sakta töms.

På en blodröd sekund blir jag tillbakalutad i stolen, tvångsmatad med kallt vatten och beordrad att ligga blickstilla. Eftersom stolen nu har förvandlads till en horisontell bår, med en orörlig och likblek kropp ovanpå, blir jag lite besviken över bristen på lättlurad publik som jag kan spela död inför.

”Skit också”, tänker jag. ”Här har jag kämpat hela sommaren för att få lite färg – och så försvann den på fem sekunder”.
Publicerat