Allt börjar med den genuint mänskliga rädslan för att bli utdömd. Vår ängslan för att omvärlden ska se ner på oss får oss att instinktivt gå till proaktiv motattack.
Vi kan inte hindra någon att tänka nedlåtande tankar om oss, men vi kan få ett hårt ord att svida mindre genom att avfärda dem som yttrar det.
Så det gör vi gång på gång och av samma anledning gör de där andra exakt samma sak med oss.
Som norrlänning vill jag inte bli sedd som bonnig och trögtänkt av folk från Stockholm men när jag döper om stan till Fjollträsk så känns det genast bättre. För vem bryr sig om en stockholmsfjollas åsikter? Stockholmaren, som förstås inte vill ses som en fjollig snobb, kan trösta sig med att ingen bryr sig om vad en trög norrlandslurk tycker.
Som lågutbildad vill jag förstås inte bli sedd som okunnig och korkad av akademiker, så jag intalar mig att högskolestudier mest leder till snofsiga titlar utan substans. För vem bryr sig om vad en fisförnäm fejkdocent tycker? Akademikern, som efter år av råplugg och studieskulder knappast vill avfärdas på det viset, kan intala sig att belackarna är en ignorant pöbel.
Så där ser det ut överallt. Det mänskliga egot står inte ut med att känna sig underlägset sina medmänniskor, och när den känslan uppstår riktas vår frustration mot de personer som genom sin blotta existens får oss att känna så.
Mönstret framträder i skolan, där den klene plugghästen tröstar sig med att klassens atletiska bolltrollare nog är hjärndöda analfabeter allihop, och där samma killar botar sin känsla av underlägsenhet på språklektionen med tanken att plugghästen är en självgod liten tönt.
Lika starkt syns det i plånboken, där den ekonomiskt pressade kan intala sig att alla med gott om pengar är bortskämda girigbukar som inte förtjänar dem, och där en frestande motreaktion blir att skylla den fattiges situation på antingen slösaktighet eller lättja.
Allt detta handlar om ren självbevarelsedrift; att forma en världsbild där man slipper känna sig mindervärdig och kan få se sig själv i spegeln med självkänslan intakt.
Den mekanismen smyger sig in i varje vrå av samhället med symptom som kulturförakt bland sportfans, sportförakt bland kulturfolk, politikerförakt bland väljare och ett väl dolt vice versa.
Det finns till och med de som baktalar humanitärt engagemang i ett omedvetet försök att befria sig själva från känslan av mindervärdeskomplex.
När den här typen av dömande riktas uppåt kallas det avundsjuka och när dömandet sparkar neråt kallas det folkförakt, men i grund och botten handlar det om exakt samma försvarsmekanism.
I värsta fall upplever du att hela världen dömer dig, och då talar den inbyggda självbevarelsedriften om för dig att skapelsen domineras av nedlåtande idioter.
Den som varje dag möter världen med sådan ängslig, fientlig inställning skapar en destruktiv självuppfyllande profetia för världen kommer att svara med samma mynt.
Du som i stället försöker tro det bästa om folk, eller åtminstone kan förmå dig själv att bemöta dem som om du gör det, formar en ljusare vardag för både dig och din omgivning.
