Däremot tycker jag att Nicklas Danielssons bjudning, i spel fem mot fyra med bara sekunder kvar på den andra perioden, är om inte oförlåtligt så i alla fall på gränsen till katastrofalt. Modo hade rett ut AIK:s PP-stormar, skapade målchanser i nästan vartannat anfall och fick ett kalasläge att gå till andra paus i ledning.
Men när Linus Videll satt i utvisningsbåset blev Nicklas Danielsson nonchalant. Jag kan inte hitta någon annan förklaring till den smärtsamma bjudningen som Oscar Steen omedelbart slickade i sig.
Sånt får bara inte ske. Ett misstag av det slaget får man inte göra på den här nivån och om jag hade varit Ulf Samuelsson hade jag fått ett psykbryt av den grejen. För ingen kan neka till att Danielssons dundertavla, i en annars jämn match, var avgörande.
Men jag heter inte Ulf Samuelsson.
Och det är nog en förbaskad tur. För storslarvet blev förödande smärtsamt mot ett AIK som var imponerade skickligt att spela på ledningen.
Till och med en hårdare smäll än Tollefsens makalösa tackling på Daniel Bång.