Krönikan: Satans memoarer

“Come on hold my hand, I wanna contact the living.
Not sure I understand, this role I’ve been given.
I sit and talk to god, and he just laughs at my plans…”

Det jag plötsligt såg jag framför mig var självaste djävulen, som satt ensam och sorgsen i ett mörkt hörn av sitt helvete. Uppgiven, ovillig att axla sin förutbestämda roll i skapelsen – och utskrattad av Gud när han vädjade om att få säga upp sig.
Då tyckte jag synd om Satan, och ur den sympatin föddes en fråga:
Tänk om han bara är offer för en smutskastningskampanj?
Som alla vet är det ju segraren som skriver historien – och har det någonsin förekommit en mer överlägsen seger än den där Gud slog knockout på Hin Håle? Gud har med andra ord haft total kontroll över propagandan och kunnat styra hur han ska uppfattas.
Tänk om Satan i själva verket är handlingens hjälte, i hopplös kamp med en gudomlig superskurk?

Med den utgångspunkten framträder skapelsen i ett helt annat ljus – och det värsta av allt är att världen blir mer begriplig om du utgår ifrån att Gud är sadist.
Det skulle förklara jordens barbariska ekosystem, där livsformer förväntas jaga, döda och äta upp varann för att överleva. Vore det inte smartare om allt liv drevs av solenergi – eller inte var i behov av energi över huvud taget? Trots allt är det ju Gud som stiftat fysiklagarna.
Varför måste vi andas oupphörligen för att inte dö – och hur elakt är det inte att göra 97,2 procent av planetens vatten odrickbart?
Förekomsten av dödlig kyla, förtärande hetta, sjukdomar, naturkatastrofer och Ace of Base blir också begriplig med en sadistisk skapare bakom spakarna.

Mycket av eländet i världen skylls på oss människor och vår syndiga natur – men om vi har skapats av Gud är det väl han som borde ta på sig skulden för ett taskigt utfört jobb?
Dessutom visar han upp rent diktatoriska fasoner i umgänget med sina avbilder. Henry Ford sa ”ni får välja vilken bil ni vill bara den är svart” och Gud säger ”ni får ha en egen vilja så länge ni gör som jag vill”.
I sann diktatorisk anda tillämpas censur (frukten från kunskapens träd förbjuds) och de som inte fogar sig i systemet hotas med evighet i ett rättsvidrigt plågoläger utan chans till resning.
Skaparen framstår mer och mer som en liten gud i trotsåldern som vrålade ”jag kan själv!” och byggde en felkonstruerad värld utan lov från sin mamma.

På andra sidan står djävulen – Guds stackars barnvakt som försökte övertala honom att inte leka gud bara för att han råkade vara en.
Gud, som inte tål kritik, blev förstås ursinnig och skapade helvetet bara för att kunna putta ner Satan dit. (Jajamen – eftersom Djävulen inte har nån egen makt måste ju helvetet vara Guds verk).
Sedan dess har Lucifer fått ta all skit för Guds barnsliga infall.
När Satan antyder att skapelsen var en dum idé vinklas det som att han är mänsklighetens fiende, och när han startar en allmänbildande studiekurs vid kunskapens träd får han skulden för Guds instabila humör.
Det framställs till och med som en dålig grej när han tar sig ut i öknen för att bjuda en vråltörstig Jesus på saft och kakor.

Inom en 53-årsperiod siktar jag på att ge ut boken ”Satans memoarer – världens mest missförstådda person talar ut”.
Missa den inte.