De är omformulerade för att göra varje mening till en förlängning av mina tankar och granskade av kollegor som minimerat antalet slarvfel.
Somnar du under läsningen kan du börja om när du vaknar, och om vi blir avbrutna väntar texten tålmodigt på din återkomst utan att reduceras till eller förvrängas på minsta sätt.
Det är precis vad som krävs för att hålla mitt maniska kontrollbehov på gott humör.
Ju mer bekväm jag blir med det skrivna ordet, desto mer tydligt blir det för mig hur jobbigt och krångligt det är att umgås öga mot öga med folk.
Blotta tanken på allt man ska hålla koll på som ordval, minspel, ögonkontakt, kroppsspråk, fotarbete och att inte peta sig i näsan borde avskräcka varenda en av oss från att nånsin umgås med någon.
Mot den bakgrunden är det ju inte ett dugg konstigt att jag hellre skriver än pratar.
Jajamen, jag har till och med gjort slut innantill och dessutom i förebyggande syfte. Jag ringde henne och avslutade relationen innan den ens börjat genom högläsning från ett långt manuskript .
Jag läste med sådan intensitet att tjejstackarn knappt fick en syl i vädret och lyckades med min förprogrammerade vältalighet nästan sälja in dumpningen som en glad nyhet.
Frågan är hur hon tagit det om jag ställt mig framför henne och idkat högläsning från samma papper?
Min kontroll- och ordningsmani genomsyrar långt mer än bara mina försök till ett socialt liv.
Ståendes i en loppisbod ägnade jag 21 minuter av sommaren åt att trassla ut två halskedjor från varann, trots att jag inte var intresserad av någondera. Mina word-dokument sparas på fyra hårddiskar samtidigt, klädgalgarna i min garderob matchas med skjortor utifrån färgkod och serietidningarna sorteras in i identiska tidskriftssamlare med komplett innehållsförteckning.
Mina spontana infall kan kräva dagar av minutiös planering och en gång har jag försökt sänka min lillasysters volym med en fjärrkontroll.
Ja, medan vettigt folk verkar störa sig på operationsköer och högt bensinpris stör jag mig mer på gravitationen och på hur tiden tjurskalligt envisas med att bara gå åt ett enda håll. Det ger mig faktiskt lite panik att varje beslut i livet bara kan fattas en gång utan möjlighet att spola tillbaka tiden och testa andra alternativ.
Visst skulle det vara så mycket lugnare om varje handling kan göras ogjord och varje ord göras osagt? Då skulle man våga vara helt ärlig med alla om allt, och sedan bara trycka rewind då gånger när det får skitdåliga konsekvenser. De växande lass av tänk om och om inte som vi nu släpar omkring på skulle ersättas av ett facit för varje val. Min kontrollmani skulle bli lycklig då.
Du som läser detta är säkert mycket mindre konstig, men jag misstänker att även du har en manisk sida som gör sig påmind ibland. Åtminstone vill jag tro det för det skulle kännas så ensamt annars. Min fasta övertygelse är att den här sortens udda pusselbitar ingår i varje fullödig personlighet, men att de stängs in bakom lås och bom eftersom alla antar att ingen annan har dem.
Med andra ord ger vi delar av oss själva samma bryska behandling som puckelryggen Quasimodo; bortgömd från världens åsyn på en plats där ingen letar.
Testa, om du vågar, att någon enda gång omfamna de där gravt diskriminerade personlighetsdragen.
Släpp Quasimodo fri!
