Skellefteå är i svenska mått ett jättebra ishockeylag och min gamle fotbollskompis; Anders Forsberg, har uppenbarligen lyckats få kollektivet att åka lika fort framåt som bakåt.
Skellefteå är vasst i anfallsriktning, men vid en snabb spelvändning åt andra hållet har ändå gulsvart minst tre gubbar på rätt sida om pucken, vilket skvallrar om kvalitet och inte minst om skridskoåkning när fulländning.
Men mitt hockeyhjärta är mörkrött, snövitt och grönskande grönt och tillsammans med en massa andra, med likande sinne, borde vi få bli skonade av Fru Fortuna med jämna mellanrum.
Det är inte för mycket begärt.
Som typ den här gången i Skellefteå Kraft Arena.Fredagen då Modo spelar på Timo Lahtinen-vis med äcklig disciplin och med en stor uppoffring från varje gubbe, prickar målramen vid fyra tillfällen; Joonas Lehtivuori, Thomas Pöck två gånger och Mattias Ritola på avgörande straff samt det jobbigaste till sist:
Geniale mysteriet Dick Axelsson åker på två utvisningar som jag, förmodligen, kan på tok för lite ishockey för att begripa. En tvåa då han bryter in på mål och i situationen med keepern och en back åker ut för charging på SAIK-målvakten. Sedan en målvaktsretur där han försöker göra mål på tennis, men istället får en tvåa för slashing.
Det var inte där Modo torskade en jätteviktig bonuspoäng och det var inte anledningen till att Erik Forsell (fattar du; Erik Forsell får på nytt vara en strartreck, vilket i sig är obegripligt ) avgjorde på tionde straffen.
Det hade varit så skönt och så bra för självförtroendet att få knäcka serieledarna på bortaplan och om inte ta tre pinnar så i alla fall två.
Under årens lopp har jag sett Modo på bortais ta många oförtjänta, men med i surläge många sköna smartpoäng tack vare gnethockey.Det hade passat så himla bra den här gången.
Men nu får du och jag önska oss något annat så här vi årsskiftet.
Gott Nytt Hockeyår!