Hörnan

Krönikan: Protestbrev från min inre skitunge

Kära framtida mej! Det är hög tid att vi har det här snacket innan det är för sent. Du är på god väg att glömma allt om hur det är att vara barn, och även om sådan nollkoll ger många vuxenpoäng är det inget att sträva efter.

I slutänden blir det dina syskonbarn och eventuella egna framtida illbattingar som får ta smällen när du förvandlas till samma sorts individ som du tyckte att alla vuxna var för tio år sedan:
Blobbar av högkoncentrerad pinsamhet som kännetecknas av sin fallenhet för att upptäcka varje nytt världsfenomen tre år för sent och aldrig upphör att förvånas över hur stor du blivit.

Du är farligt
nära den punkten nu, min vän. Efter 18-årsdagen flyter alla människor ut i ett förslöande tillstånd av stagnation där våra intressen, vanor och åsikter kan förbli desamma i flera år (eller för den delen resten av livet) och någonstans där tappar du bort all insikt om vad en barndom innebär.

Visst kan du komma ihåg en del om hur barndomen var – men du kan inte längre skilja på hur det kändes att vara fem, sex eller sju år. Varje före detta femåring som fyllt sju vet att det är en fundamental skillnad. Begreppet ”barn” försöker sig på att täcka in bebisar, tonårsrebeller och mellanstadieelever på samma gång – vilket blir ungefär lika träffsäkert som att klumpa ihop kaskelotter och Husumbor eftersom båda är däggdjur.

Tiden rör sig nämligen med helt annan hastighet när du är barn. En månad för oss är minst tre för dem, och om månaden råkar vara december motsvarar 24 dagar en liten livstid. Ordet ”snart” bör över huvud taget aldrig användas i kommunikation mellan vuxna och o-vuxna eftersom det betyder så radikalt olika saker.

Om du bara träffar en yngre släkting ett par gånger per år måste du därför utgå ifrån att det är en ny person varje gång. Den ljusa, daddande rösten du använder till en ettåring är direkt förnedrande för samma barn två år senare.  Det tv-program en sexåring älskar kan vara pinsamt att bli förknippad med när hon är 6,5 – och bli inte ledsen om den tolvåring som glatt kramade om dig i fjol plötsligt står i ett hörn och blänger mordiskt på dig under ett moln av hårsprej.

Inte ens barnens
egna föräldrar kan hinna med i alla svängar. Som vuxen måste du inse att du alltid är minst ett steg efter . Att känna till Facebook, Skype och Twitter gör dig inte ungdomlig i en ungdoms ögon, för de hinner kasta sig över ny teknik redan innan tillverkarna kommit på tanken att uppfinna den – och att försöka impa på nästa generation med en Wii-konsol kommer inom en snar framtid få samma effekt som när din gammelfarmor stolt visade upp grammofonen i finrummet.

Du kan inte gilla samma nya grejer som dina tonåringar, hur gärna du än vill, eftersom deras intressen har samma förhållande till dig som två magnetiska pluspoler. Själva förutsättningen för att de ska gilla en ny film, artist eller internetfluga är att deras föräldrar inte begriper sig på den.

Ge därför upp varje försök att framstå som cool (och utgå ifrån att ordet ”cool” är allt annat än coolt om du använder det inför dina barn) men ta vara på tre tumregler i umgänget med ungar:

1. ”Det här är bra för dig” är avskräckande ord.

2.
”Det där är du för liten för” är en inbjudan.

3.
Frukt är verkligen inte godis.
Publicerat