Som ni kanske kommer ihåg så tog jag nyligen emot choklad från min beundrare, vilket senare skulle visa sig vara a big misstake.
I går kväll satt jag uppe på bryggan med blicken fäst vid den av månen upplysta vattenytan och lyssnade drömmande på meet my halfway (gillar alla låtar som innehåller orden seven seas). Plötsligt avbryts mina tankar av att han, han med hjärtat på utsidan av kroppen, trycker upp det i nyllet på mig. Igen. För vilken rad i ordningen vet jag inte. Har tappat räkningen för länge sedan. Han faller ner på knä, jag befarar för en sekund det värsta, att han ska dra fram en ring inhandlad på sista hamnens taxfreeområde, men säger istället att han älskar mig och inte tänker ge upp. Jag blir stortokig. Den andra matrosen (i piratområde är det dubbla vaktmatroser på bryggan) hade just gått ner för att trassla ut en vattenjet som snurrat in sig i taggtråd, så jag kunde höja rösten och säga några väl valda ord.
Jag erkänner, till skillnad från Whitney Huston, eller vem det nu är som sjunger att hon iaf inte kommer förlora sin värdighet, att jag har förlorat min dignity. Säkert mer än en gång. Bönat och bett killen att han ska vilja ha mig, och kanske inte alltid har gett upp när jag borde ha gjort det. Men nu har jag lärt mig. Ge upp!
Till er killar som utsatts för min besatthet: Förlåt.
Jag har levt och lärt.