Vi kan helt enkelt inte föreställa oss en orkester utan en dirigent. Får vi syn på en trerättersmiddag i öknen ser vi oss om efter kocken och när blixten slår ner blir vår första fråga vem vare som kasta?.
(Om rätt svar är Tor, Zeus eller den atmosfäriska urladdningen beror ju på vem du frågar).
Den där tvångsmässiga jakten på dirigenter är användbar när den fokuserar på rätt saker. Den har hjälpt oss inse att det är basilusker som orsakar sjukdomar (innan skyllde vi på Gud) att det är månen som orsakar solförmörkelser (innan skyllde vi på Gud) och att det är föräldrar som köper julklappar åt oss (jag tror fortfarande att det är tomten).
Dessvärre har vårt sug efter sammanhang ingen handbroms och vi ser gladeligen mönster som inte finns om det får vår värld att framstå som mer begriplig.
Det sker privat (vart tar den andra strumpan vägen?) nationellt (muslimer vill ta över landet genom att föda barn!) och globalt. Såväl orättvisor och krig som klimat- och finanskriser skylls i dag på diverse hemliga sällskap med diskret världsherravälde.
Vissa konspirationsteorier kan säkert visa sig stämma en dag, men det krävs bara någon sekunds huvudräkning för att förkasta en hel drös.
Alla får helt enkelt inte plats samtidigt.
Då skulle världen styras av världsbanken samtidigt som världen styrs av Illuminati samtidigt som världen styrs av judar samtidigt som världen styrs av ett gäng maskerade reptilvarelser där både George W. Bush och drottning Elizabeth ingår. (Ja, det finns folk som tror det också).
Och så får vi ju inte glömma att USA styrs av en ond företagskorporation som varje president utgör en marionett till. Var femte svensk under 30 tror på minst en konspirationsteori rörande USA:s regering.
Jag ser också olika mönster framträda i samhällsmaskineriet, men jag inbillar mig att de kan uppstå utan att ha triggats av den där hemlige dirigenten. Ett klokt drag är att dissekera de mönster man ser med orden om jag.
Om jag var en amerikansk presidentkandidat, till exempel, skulle jag behöva pengar för att bekosta min valkampanj.
Om jag var en amerikansk företagsjätte skulle jag känna mig mest sugen att sponsra den politik som känns mest gynnsam för mitt företag.
Om jag var en presidentkandidat beroende av sådan sponsring skulle jag försöka blidka den hand som föder mig och om jag kom till makten skulle min politik präglas en del av det.
Med tiden, när storföretagens gillande varit ett krav för framgång i århundraden, är det inte konstigt om politiken format ett samhälle som gynnar just storföretag helt utan hjälp av en allomfattande konspiration.
OmJag-metoden rekommenderas även för dig som vill få förståelse för konsumtionshets, Palestinakonflikter och kvällstidningsjournalistik.
Testa gärna.
