Jag vill påstå att den här storyn börjar en sommarkväll 2011 när jag sitter i soffan, efter ett dopp i Inre Lemesjön, och noterar att domningskänslan från badet inte vill lämna tårna.
En månad senare har jag googlat mig fram till att mitt långvariga känselbortfall kan bero på tre saker:
Grav spritkonsumtion, skyhög ålder eller multipel skleros.
Vafasen? Plötsligt känns det så himla orättvist att jag inte är gammal och alkoholiserad.
Teorin om nervgift i mina nya rea-strumpor spricker när jag blir påmind om att de inhandlats alldeles nyss lååångt efter de första symptomen och jag lyckas till och med smitta pappa med mitt skräckscenario om en obotlig nervsjukdom.
Full av självömkan tar jag med mina tår till doktorn, och dagen därpå gör jag om det eftersom jag gick vilse första gången och hamnade på fel mottagning.
Rätt doktor ser till att jag töms på allt blod, testar det och kommer fram till att jag är jättefrisk. (Bortsett från blodförlusten). Han påstår alltså att jag inte alls lider av långsamt förtvinande nervsystem, men ber mig att ringa ifall symptomen skulle förstärkas, hålla i sig en längre tid eller få sällskap av nya.
Och det är precis vad som händer.
Allteftersom dagarna går börjar mina fossingar skifta färg. De antar en allt blekare, näst intill blåaktig ton som för tankarna till valfri obduktionsscen i CSI. När jag på hembesök i Trehörningsjö av någon anledning drar av mig ena strumpan blir kontrasten till syrrans fötter total.
Herregud! utbrister jag. Jag går runt med en likfot!.
Sviktande känsel, blåvit hud och blåsvarta naglar. Ingen känd diagnos stämmer in på mina fötters beteende. Jag grunnar på om jag kan ha marinerat dem i blåbär, men det känns det som om jag skulle komma ihåg, och att tvätta med tvål och vatten är lönlöst. Dessutom: Om det här bara satt ytligt skulle det väl försvinna i samma takt som en gnuggistatuering? Det är hög tid att ringa doktorn.
Hej! Nu har det blivit bättre med domningarna
men nu har jag två likfötter i stället.
Eh
va?
Ja, bleka med blåsvarta naglar! Varför ser dom ut så?
Under hela sin långa karriär har doktorn aldrig hört om något liknande. Mina likfötter får en akuttid. Doktorn tittar, kisar, grunnar och hämtar sedan någon slags medicinsk osthyvel.
Jag vill testa en sak, säger han och skrapar bort ett tunt, lager från nageln på min vänstra stortå. Därunder är färgen hur frisk som helst. Doktorn tittar medlidsamt på mig.
Du förstår, om det här var ett sjukdomstillstånd skulle missfärgningen gå genom hela nageln. Har du möjligen köpt nya strumpor på sistone?
Ääh?
Och det var ganska billiga strumpor?
Äääh
Ridå.
Det här är dagen då jag får lära mig att vissa lågbudgetstrumpor har ett överskott av färg som sugs upp av huden medan du bär dem, som inte går att få bort med tvål och som inte hinner försvinna om du i vecka efter vecka tar på dig nya strumpor av samma sort. Allt detta sjunker in när jag sitter barfota på en läkarbrits och får se en man med minst sju års läkarutbildning skrubba rent mina fötter med sprit.
Vad domningen kom ifrån får jag aldrig veta, men den ovärderliga livsvisdom jag förvärvat var förstås värd all skräck och pinsamhet.
Nu, äntligen, vet jag precis var jag inte ska köpa strumpor.
