I åratal har jag stått och blängt på ett par kuggar i samhällsmaskineriet som ser ut att vara snodda från närmaste plastbyggsats och inte alls funkar ihop med resten av konstruktionen. Är det då fel på min syn eller på det jag ser?
Universums universellaste lag är att allt, precis allt, är relativt.
Blåvalen är stor jämfört med en proton men liten jämfört med jordklotet och solen är stor jämfört med en elefant men liten jämfört med Vintergatan. Som svensk är du rik jämfört med 90 procent av jordens befolkning, men fattig jämfört med den enda procent som äger hälften av alla tillgångar och det är dem du jämför dig med, eller hur? Att nio av tio världsmedborgare ser dig som rik hindrar inte dig från att känna dig fattig när grannen har råd med dyrare bil än du.
Allt är, som sagt, relativt.
Gränsen för barnfattigdom i Sverige i dag motsvarar en inkomst som ligger högre än genomsnittlönen i 122 länder däribland Island och Italien och på 200 000 år har ingen generation haft det bättre än vi.
Forna tiders allra rikaste kungar och kejsare skulle avundas en medelsvensson det fantastiska utbudet av mat från världens alla hörn på snabbköpet, magin hos en tv-skärm eller telefon och blotta möjligheten att någon gång i livet resa till andra sidan jordklotet i en flygmaskin.
Rikedom har alltid varit ett relativt begrepp men trots det har vi alla fått höra samma saga:
Att alla kan bli rika.
Att det bara handlar om utbildning, hårt jobb och självmarknadsföring; att samhällens botten i princip skulle försvinna om alla individer bara la manken till.
Det är en kollektiv livslögn.
Vem som helst kanske kan bli rik, men a-l-l-a kan inte bli det för rikedom handlar som sagt inte om att ha mycket utan om att ha mer än andra. Den som har minst bland släktingar eller skolkamrater kommer alltid känna sig fattig, eftersom känslan av att otillräcklighet föds när vi jämför oss med varandra, och alla kan aldrig bli herrar på täppan samtidigt.
Det hindrar inte illusionen från att till och med sätta sin prägel på våra arbetsmarknadsåtgärder vilket leder oss till mitt mest konkreta exempel på konstiga kuggar i samhällsmaskineriet. Det gäller de tre miljarder kronor som mellan 2009 och 2011 satsades på det nya systemet med jobbcoacher.
Låt mig citera nätsidan Fråga jobbcoachen:
Med en jobbcoach och råd och tips från oss kan du komma först i kön för jobbet.
Före vem? Före alla andra arbetslösa som inte får samma råd och tips? Men om a-l-l-a arbetslösa i kön får hjälp av en jobbcoach, då? Vad händer med kön då? Enligt all logik borde den återgå till att se ut på precis samma sätt som när ingen i kön fått nån hjälp alls.
Kurser i CV-skrivning kan säkert ge dig en fördel gentemot andra arbetssökande, men det betyder ju bara att dina chanser ökar på bekostnad av deras. Hur det ska få antalet arbetslösa som grupp att minska är jag tyvärr för dum för att begripa.
Kanske gör jobbcoachning de sökande så oemotståndliga att arbetsgivarna plötsligt anställer fler än de behöver?
Om inte borde de enda nya jobb som skapas via jobbcoachning vara jobbcoachernas egna.
