På sätt och vis är det väl logiskt att bli förkyld under sommarmånader utan sommar, men jag kände mig ändå snopen eftersom mina snoröverfall brukar vara punktligare än så. I vanliga fall startar de alltid på fredagskvällar och avslutas natten till måndag, för att inte inkräkta på jobbschemat.
Den drös av bekanta som vittnat om samma sak säger mig att du kanske också känner igen dig; att din kropp snällt brukar boka in alla förkylningssymptom på lediga helger.
Praktiskt, javisst men vad händer om måndagen aldrig kommer?
Jag vet, för nu har jag testat.
Det började med samma beskedliga snorflöde som alltid: konsekvensen av att näsa är allergisk mot sommaren. Dumt nog vägrade pollenpillren hjälpa och efter en dryg vecka såg min söndersnutna näsa zombiesminkad ut. Olyckligt lottade toarullar nyinvigdes och tog slut samma dag. Jag flydde från mitt föräldrahem till en pollenfri lägenhet utanför stan, och då kom snorflödet faktiskt av sig. Vilken lättnad!
Jag somnade frisk vid midnatt och vaknade dödssjuk en timme senare. Svedan vid varje sväljning höll mig vaken resten av natten, men jag beordrade kroppskrället att friskna till lagom till vännens bröllop om 34 timmar.
Och kroppen låtsades lyda men den jäkeln överlistade mig.
Nio dagar senare hade jag varit sjuk varje minut u-t-o-m de där timmarna runt vigseln. Sjukdomen tog paus den lördagen och gav mig en liten mjukstart på söndag där mitt värsta symptom vara att låta som Bengt Magnusson. (Sambon blev överförtjust). Men natten till måndag, just när jag invaggats i falsk trygghet, slog snorkråkskavalleriet till på alla fronter samtidigt.
Kommande vecka betade jag av hela Iprenmannens sångtext om åkommor (möjligen med undantag för mensvärk) och kryddade det med en hosta som reducerade nattsömnen till 60 minuter totalt när hostmusklerna var som piggast. Efter det flyttade jag ut sängkläderna på balkongen för att inte hålla min sambo vaken.
Om nån av grannarna frågar så får du svara att det är en bestraffning, föreslog jag och det gick hon glatt med på.
När slemestern började gå mot sitt slut gjorde jag en extremt pålitlig överslagsräkning som visade att jag hostat, snutit och spottat ut hela min kroppsvikt i gulgrönt slem. Dess äcklighet fascinerade.
Var kom det ifrån? Var höll det hus i väntan på sin tur? Hur gick själva produktionen till? Var den rättvisemärkt?
Så många frågor och bara sjuka svar.
Nu, när arbetsåret dragit igång, är jag förstås frisk igen
och har lämnat över min sjuklighet till en värdig efterträdare. Vi är ju inte gifta, så allt mitt är inte hennes men när det gäller förkylningar delar jag generöst med mig.
