Ibland smiter jag in på Youtube för att läsa vad andra skriver om mina favoritartister i anslutning till deras musikvideor, och det är en nedslående upptäckt att varenda diskussion kring Laleh tycks handla om hur svensk hon är, eller inte är och om ifall man som svensk har rätt att vara stolt över någon som inte är svensk på riktigt.
Samma infekterade debatt rasar under filmklipp med Eurovision-vinnaren Loreen och säkert på fler håll där svenskar med invandrarbakgrund uppmärksammas för sina bedrifter.
Den ena sidan hävdar ilsket att Loreen och Laleh är helsvenska, eftersom det är medborgarskapet som räknas, och den andra sidan hävdar lika ilsket att de inte är svenska alls eftersom det är DNA-sekvenser som spelar roll.
Jag, i min tur, hävdar (bara en aning ilsket) att båda sidor tänkt fel från början. De utgår nämligen från att nationell stolthet skulle ha någon slags koppling till graden av svenskhet hos dem som gör oss stolta.
Laleh gör mig stolt över att vara svensk, och inte TROTS hennes ursprung utan TACK VARE hennes ursprung. Jag är stolt över att mitt samhälle spelat en roll i skapandet av en fantastisk artist.
Jag tvivlar på att vi skulle lyssna på hennes låtar i dag om Laleh fortfarande hade bott i Iran, där hennes familj förföljdes, eller i Sovjet dit familjen först flydde.
Laleh har berättat att hennes kärlek till musiken vaknade under skolåren i Göteborg, tack vare den nationella riktlinje som säger att alla barn i den svenska grundskolan ska introduceras för musik och få chansen att lära sig spela ett instrument.
Hon kom inte från någon utpräglat musikalisk familj, utan upptäckte sin egen begåvning via de möjligheter som uppenbarade sig i ett nytt land.
Det var ur de musikaliska influenser hon fått här som hennes egen stil växte fram, det var ett svenskt skivbolag som gav en okänd ung tjej förtroendet att producera sin första skiva på egen hand och det var de svenska lyssnarna som gjorde henne etablerad genom att ta musiken till sig utan att först analysera artistens genetiska kod.
Tanken att Lalehs musikaliska magi föddes ur mötet mellan henne och hennes nya hemland gör mig mer stolt över Sverige än något slags etniskt släktskap skulle kunna göra.
Det fosterland jag gärna skryter över är en öppen famn som tillåter individer att vara sig själva, och som på så vis ger var och en möjligheter att utveckla sina starka sidor.
Den stoltheten växer sig starkare när jag ser förebilder som Loreen och Laleh.
