Scenario 1: Du kliver fram till en främling, ber om lov, grabbar tag och börjar fösa omkring mänskan utan att egentligen vara på väg nånstans.
Konstigt?
Inte mitt på en dansbana, men ganska konstigt inne på Ica.
Scenario 2: Du reser dig plötsligt upp för att sjunga, och alla som sitter runt dig gör likadant trots att du inte känner dem.
Konstigt?
Inte under en psalm i kyrkan men ganska konstigt inne på arbetsförmedlingen.
Scenario 3: Du tar i för full halls inför en massa folk och vrålar att du hatar Luleå.
Konstigt?
Inte på Coop Arenas bortaläktare (tyvärr) men ganska konstigt inne på Luleå Stadsbibliotek.
Konstigheten sitter inte bara i vad du gör, utan i var du gör det. Slagsmål är mindre brottsliga på en hockeyrink än på jobbet (såvida du inte jobbar på en hockeyrink) och öldrickande smälter in bättre på OLearys än på dagis. Så fort det dyker upp en ny miljö att umgås i snickrar vi fram nya, oskrivna regler för hur man får bete sig just där.
Ju kortare tid en miljö har funnits, desto mer svävande är dess etikettsregler och ingenstans är läget mer förvirrat än i den historiskt sett pinfärska miljön på Internet. På forum, på Facebook, på twitter och i kommentarsfält råder cyber-djungelns lag.
Internets sociala medier har skapat en gråzon för mänskligt beteende där vi kan komma undan med allt möjligt eftersom ingen vet var gränserna går eller om det ens finns några. I stället får magkänslan styra. Det känns naturligt att skicka en vänförfrågan på Facebook till min nya kollega, men inte att skicka ett sms med texten vill du bli min vän?.
Samma magkänsla säger att jag får dela en kul anekdot på twitter en fredagskväll, men att jag inte ska knacka på hemma hos folk för att berätta den.
Fördelen när vi förutsättningslöst kan hålla kontakt utan planering eller ansträngning är att kommunikationen blir avdramatiserad. Vi får facebookgratulationer från folk som aldrig skulle ha kommit sig för att ringa, och i debatter på nätet törs även nervösa typer med rampfeber komma till tals.
Nackdelen med sociala medier är att vi också kommer undan med elakhet, och det verkar locka dem som är mest frustrerade över att inte komma undan med elakhet i den analoga världen. Den gruppen präglar debattklimatet på många forum och i varje större tidning med kommentarsfält. Där häckar också folk som helt enkelt känner ett starkt behov av att upplysa världen om hur väldigt arga de är på allt möjligt.
Ett lokalt exempel på nätmentaliteten är att artiklar om Modos matcher får tio gånger fler kommentarer när laget förlorat. Det kan antingen tolkas som
a) att ingen märker när Modo vinner, eller
b) att vi hellre delar med oss av ilska än glädje.
Det är riktigt trist för när arga röster inte vägs upp av glada skapas en missvisande bild av verkligheten. Känslan att ilska är människans dominerande sinnesstämning letar sig till slut in i benmärgen på oss men den är falsk.
Elakheter tillåts att dominera cyberrymden på grund av de snälla människornas tystnad.
Om alla vi som i vanliga fall är tysta på nätet började dela med oss av sakliga, artiga, glada och uppmuntrande kommentarer skulle det fåtal rötägg som härskar där genast drunkna i glädjeflödet.
Här och nu vill jag därför starta en snäll nätrevolution.
Jag tänkte starta den i dag och jag tänkte starta den med dig.
Hakar du på?
