Krönikan: Nyårslöften och hur man överlistar dem

Ett par sekunder tidigare varje år har jag tänkt en mindre munter tanke, när jag plötsligt drar mig till minnes vilket skitjobb klockstackarn fick för 365 dagar sen:
”Nähä, det sket sig i år också.”
 
Och så kan man nog sammanfatta hur många känner sig inför mål uppsatta på fjolårets sista kväll.
Oavsett om vi kallar dem planer, målsättningar eller uttalade nyårslöften möts de av dystra framtidsutsikter direkt.
Rent statistiskt, om inte just 2013 visar sig ha ett ess i rockärmen, kommer 90 procent av alla nyårslöften som avgavs häromveckan att brytas i år – precis som alla andra år.

Det kan antingen tolkas som att varenda kotte misslyckas med sina löften nio år av tio eller som att nio av tio misslyckas vartenda år men fortsätter lova en massa grejer likt förbaskat.
Vid första anblicken påminner denna obotliga optimism till förväxling om att vara dum i huvet, men nånstans därbakom skymtar en rent ut sagt rörande framtidstro; en hoppfullhet som vägrar dö i takt med de nyårslöften den triggar.
Oavsett hur många löften som bryts förblir optimismen obruten – och hur många av de där tio procenten uppfyllda nyårslöften skulle ha blivit uppfyllda om ingen lovat dem?
 
Sett ur det perspektivet är tio procent en helt okej siffra eftersom även en tiondel av skitmycket är betydligt mer än inget alls.
Den tiondel goda initiativ som förverkligas räcker mer än väl för att ge nyårslöften ett existensberättigande, så jag tänker inte propagera för deras avskaffande just i dag – men däremot har jag goda råd till dig som tycker att det är pinsamt att stå där med skammen och ett dystert facit vartenda år.

Att hålla sina löften handlar inte i första hand om självdisciplin utan om att lova rätt från början. Om du lovar att sluta röka, till exempel, kan du fixa det löftet hur lätt som helst så länge du inte dessutom råkar lova att inte börja igen. Jag känner folk som kan sluta röka 25 gånger om dagen och börja ungefär lika ofta.
 
Vissa försöker komma undan genom ett löfte om att inte avge ett nyårslöfte, men om du lovar att inte lova något så bryts ju löftet i samma stund som det uttalas. (Läs det där ett par gånger till om du inte hängde med).

Då är det bättre att lova att aldrig avge ett nyårslöfte igen, och hoppas att alla glömt det när du i ett svagt ögonblick trillar dit på nytt om ett par år.

Eller så kan du lova att hålla nästa års nyårslöfte, så skaffar du 365 dagars andrum och betänketid.

Eller ännu bättre: Att ge som nyårslöfte att hålla ditt nyårslöfte i år och sen smyga iväg innan någon ber dig konkretisera.
 
Själv nöjer jag mig med att lova lite i taget. Inför 2012 lovade jag att komma igång med mitt romanprojekt, och det gick skitbra – så inför 2013 lovade jag att komma igång med själva romanen.
Och vem vet? Nån gång i framtiden kanske jag lovar att skriva klart den också.