Min hälsofilosofi är att göra ingenting, vilket betyder att jag aldrig gör något aktivt för att förbättra hälsan (utom av misstag) men aldrig heller gör något aktivt för att försämra den.
Mitt självhälsofrämjande arbete går alltså ut på att inte röka, inte dricka, inte snusa, inte knarka, inte sörpla kaffe, inte köra för fort, inte trampa i jordgetingbon, inte syssla med självspäkning, inte fridyka i Marianergraven och inte frossa i skämda ostron såvida jag inte blir jättesugen (men det händer inte så ofta).
På minusfronten hamnar det faktum att jag heller inte styrketränar, svagetränar, löper, joggar, traskar, simmar eller på annat vis motionerar och att den enda form av idrott jag står ut med är den som andra utövar.
Att motionera vore helt enkelt ett brott mot min hälsoneutralitet men som det geni jag är har jag hittat andra sätt att få röra på mig!
Tack vare taskig tidsuppfattning får jag springa till bussen två gånger om dagen, och tack vare min unika förmåga att inte ens kunna lokalisera en elefant i en glasskiosk kan jag irra runt på samma stormarknad i flera mil.
Dessutom, tack vare taskigt lokalsinne, blir mina promenader ofta längre än planerat när jag går vilse på väg från ytterdörren till soprummet eller på väg från hallen till köket. (Men när folk får se mig irra omkring på Storgatan säger jag alltid att jag bara är ute på promenerad).
Slutligen tar jag sällan bilen till Modos matcher (bland annat för att jag inte har bil) men där drar jag gränsen för motionerandet.
Att svettas upplever jag ungefär på samma sätt som att kissa på sig, och den enda riktiga skillnaden är att svett inte ens gör det varmt och skönt i början. I båda fall blir jag klibbig, börjar lukta illa, tvingas byta kläder och skaffar mer jobb i tvättstugan. Fy fabian. Ni som talar lyriskt om den härliga känslan av att bli genomsvettig har alltid skrämt mig.
Motionsspåret försöker fresta med löften om att jag kommer må bättre, tänka klarare och sannolikt leva längre
men inget av det där lockar mig.
Jag mår redan bättre än jag behöver och jag vill för Guds skull inte få syn på fler tankar i skallen än de som redan trängs där! Och långt liv låter säkert lockande för en del, men om jag köper upplägget med återfödelse kan det väl inte spela så stor roll hur många år i taget jag lever? Att få ta en paus vart sjuttiofemte år låter faktiskt mer bekvämt än att bara pausa vart hundrafemte.
Visst märker jag av ibland hur oregelbundna mattider, bortglömda mål och en överkonsumtion av laxerande russin tar ut sin rätt
men jag tycker det är ganska trevligt att gå på toa! Och om jag inte har nåt emot att smita in där fem gånger extra per dag, är det då ett problem jag skaffat mig eller bara en ny vana?
Jag ställer magens muttrande i kontrast till hur smaskigt russin smakar och öppnar en burk till.
