Pappa, varför blir himlen röd när solen går ner?
För att allt syre i atmosfären tar eld! Den går ner i Bohuslän, nära Hunnebostrand. Det är därför klipporna där är så röda.
Oj! Brinner inte alla människor upp då?
Nej, solen släcks när den går ner! Det är därför det är mörkt om natten!
Men pappa, krossar inte solen Bohuslän när den landar?
Naturligtvis inte! Håll upp en krona! Titta, solen är ungefär lika stor!
Men jag har läst att solen är jättestor
Man ska inte tro på allt man läser, Kalle!
Men hur kan solen gå upp i öster om den landar i Bohuslän varje natt?
Oj, sängdags!
Under decennier har förstås pappans svar skapat förvirring i lärda kretsar. Varför gör pappan på detta viset? Tror han själv på vad han säger, eller kan han helt enkelt inte motstå frestelsen att sabotera sin sons allmänbildning?
En tredje möjlighet är att påhitten bubblar ut ur den tecknade farsans mun som substitut för något ännu värre än rena lögner:
Svaret jag vet inte.
För visst ingår det i föräldrajobbet att ha alla svar? Eller att åtminstone få sina barn att tro det? Om du inte vet varför himlen blir röd vid solnedgång kan du alltså välja mellan att erkänna det, ta av dig glorian och avgå som kunskapsguru eller att hitta på en egen förklaring och hoppas att ungen glömt den om ett par dar.
Plötsligt får jag en himmelsk uppenbarelse; ett givet svar på hur all världens mytologi måste ha uppstått från första början.
När jag växer upp i ett samhälle där alla redan vet att åskan är guden Tor på utflykt och att himlen är jätten Ymers urgröpta skalle är det förstås inte konstigt att jag går på det. Den visdomen kommer jag sedan glatt föra vidare till nästa generation
men vem var det som började?
Vem var det som tittade upp mot himlen och utbrast Heureka! Nu fattar jag! Det där skitstora blåa valvet är insidan på skallen till en mördad jätte som hette Ymer!.
Och när hölls en omröstning om varför det åskade; en omröstning där förslaget Det är elektriska urladdningar i atmosfären! förlorade mot Det är en snubbe som heter Tor som är förbannad och åker runt i en vagn dragen av getabockar och slår in skallen på jättar med en hammare!.
Kalles blåljugande farsa ger svaret. Åskguden Tor, havsguden Poseidon som piskar fram stormar och kärleksguden Amor som anfaller folk med kärlekspilar
alla måste de vara uppfunna av trötta småbarnsföräldrar! Tidernas förändas men frågvisheten hos barn är evig.
Det är lätt att se scenariot framför sig. Du kommer hem från en lång dag där du satt rovor, rott drakskepp eller plundrat brittiska kloster
och så vill lillan tvunget veta varför det åskar! Du svarar så gott du kan (För att det bara är så!) men ungen är inte nöjd och till slut får du nog. Då drar du en vals om en skäggig snubbe med bullriga bockar, järnhandskar, magiskt bälte och en bumeranghammare och lilltjejen blir tvärtyst.
Jaha, säger hon till slut. Varför sa du inte det från början?.
30 år senare, när det är hennes tur att få samma fråga, behöver hon inte ens hitta på svaret själv och en ny mytologi är född.
