Tisdag 5 mars. Gdansk, som utgjort en knutpunkt för Nordeuropeisk handel 500 år längre än Örnsköldsvik har funnits, är en stad under totalrenovering. Fallfärdiga ruckel står vägg i vägg med futuristiska glaspalats som i sin tur varvas av ståtliga gamla tegelslott med sirliga ornament ovanför vackert välvda fönster. I stadens utkanter bor ett gigantiskt oljeraffinaderi granne med små betongstugor, och bortom bebyggelsen breder ett slättlandskap ut sig från horisont till horisont.
Efter en ingående inspektion av bajamajor strax norr om Ostróda fortsätter färden på asfaltsvägar i toppskick genom tjällöst land, förbi koldoftande byar och spritt språngande nakna lövskogar mot resans preliminära mål:
Ett litet systembolag förklätt till bensinmack där vi köper en
karta.
(Ren tur att vi hittade dit utan den, antar jag).
Det framstår inte som helt genomtänkt att dela ut rattfylla på flaska när din målgrupp är förbipasserande fordonsförare, men å andra sidan förklarar det mycket av vad vi sett under dagen. Att se en bil köra om en lastbil genom att gasa ut i motsatt körfält, trots att det kommer fordon där och att i det läget gasa på ännu mer hellre än att vika undan skulle ha känts exotiskt om det inte vore så jädra läskigt.
"Det rymdes knappt ett frimärke däremellan!" utbrast vår expeditionsledare när katastrofen avvärjdes med minsta möjliga marginal.
När ljusen slocknat i Polens hem rör vi oss oförtrutet vidare mot Slovakiens gräns, och resans tredje dygn har pågått i drygt två timmar när jag vaknar till vid ljudet av röster utanför bussen. Kort därpå plingar mobilen till och välkomnar mig till Slovakien.
När vi rullar vidare ligger jag hopkurad på rygg i sovsäcken, med tinningen mot ett fönster, och ser Karlavagnen flörta med mig i hjärtat av en gnistrande stjärnhimmel. En tät snårskog omgärdar färdvägen och dess myller av kala, knotiga grenar ser ut att sträcka sig efter oss när vi passerar. Vid horisonten, där stjärnhimlen möter trollskogen, håller månen ett vakande öga på mig. Jag bestämmer mig för att om det finns någon plats, och någon tid, där vampyrer och varulvar har ett hem på jorden så måste det vara just här, just i natt.
Efter några timmars vila för bussen, lastbilen och chaufförerna smiter vi in på ett köpcentrum för att lyxa till det lite med klosetter och rinnande vatten. Kranarna spolar bara kallvatten och hälften av dem gör inte ens det, vilket ändå hamnar i skuggan av det faktum att en färdkamrat inte kan spola ner vad han släppt ut i sitt toalettbås... men när jag borstar tänderna i skenet av min mobil (belysningen är också trasig) sker det till ljudet av amerikanskt radiopop i butikens högtalare. Och då känner sig en svensk som jag precis som hemma vilken kanske är konstigast av allt.
När vi närmar oss det kilometerbreda gränslandet mellan Slovakien och Ukraina, där slutet på EU markeras av ökänt långdragna tullinspektioner, fördriver jag 5,5 timmars väntan med att ratta in en av det dryga dussin ukrainska radiokanaler som plötsligt slåss om min uppmärksamhet. Där, på frekvens 105,2, sjunger Loreen "Euphoria". Jag tolkar det som att vi är välkomna hit.
Fortsättning följer.
