Han har ägnat större delen av sitt liv åt Hoppets Stjärna och att ge andra människor hopp om framtiden. Men vad mer ger Lennart Eriksson kraft, inspiration och glädje? Svaret finns bland annat i musik, film och böcker.
Det är lika bra att slå fast direkt: Det är svårt att skilja Lennart Eriksson från Hoppets Stjärna, den insamlingsstiftelse han växt upp med och så småningom tog över efter grundaren och pappan Erik Gunnars pensionering. Att stiftelsen varit följeslagaren det mesta i livet kretsat kring blir fort tydligt vid köksbordet i huset på Kusthöjden när Lennart såväl pratar om nuet som vandrar nedför minnenas allé – inlevelsefullt och energiskt utan att knappt röra sin kaffekopp.
Samtalet svänger snabbt när berättelserna om stiftelsens verksamhet avlöser varandra. Men tidigt kommer också något annat på tal.
– Folk tror sig veta vem jag är, men det gör de inte, säger Lennart och fortsätter:
– De flesta känner bara den offentliga Lennart. Han som arbetat för att skapa en bättre värld och ge barn hopp om morgondagen. Men jag har andra intressen som ger energi. Som kulturen. Det är en del av livet och extremt viktigt för mig.
Lennart introducerades tidigt för musiken. Inte minst genom att Erik Gunnar spelade bas och uppträdde som predikant inom den frikyrkliga Maranatarörelsen i otaliga tält runtom i Sverige.
– Som grabb växte jag upp i baksätet på en Mercedes. Livsstilen var kristen och full av fart, glädje och bra musik. Curt & Roland, countryduon som gjorde en enastående skiva 1970, var mina barndomsidoler och kompisar till pappa. De var också huvudproducenter på ECR, skivbolaget som pappas kusin startade i Borlänge dit alla duktiga musiker kom. Jag växte upp med det, skivor i alla hyllor. Musiken har varit nära mig hela mitt liv och den ger mig allt – glädje, harmoni, stimulans och kraft när tankarna säger ”det här kommer du aldrig att klara”.
Ett besök på ett barnhem i Brasilien blev en vändpunkt i livet. Den 22-årige Lennart satt omgiven av barn, uppkrupna i hans famn, och fick en vision: Hoppets Stjärna skulle inte bara vara till för kyrkans folk, utan för varenda svensk. Därifrån växte både hans engagemang och verksamheten. Lennart berättar om insatser och katastrofhjälp världen över, i med- och motgångar, och hur ett annat barnhemsbesök – denna gång i Rumänien 1989 – blev ännu ett starkt personligt uppvaknande. Efter upproret mot diktatorn Nicolae Ceaus‚escu avslöjades att statliga institutioner var överfulla med barn som levde under mycket svåra förhållanden. Lennart, precis som omvärlden i stort, chockades av scenerna.
– Jag kom till staden Timis‚oara och mötte verkligheten. Lukten, temperaturen, skriken, ångesten, urinen. Donk ... donk ... barn som slog sitt huvud i väggen bara för att få någon sorts stimulans. Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig sluta kämpa för att få stopp på sådant. Det blev min stora resa, från att finansiera stöd och hjälp till att förändra systemet på riktigt, på plats. Jag vill se effekt av det vi gör.
Den 4 september fyllde Lennart 70 år och i EFS i Gullänget hölls öppet hus.
– Det var på ett sätt surrealistiskt, att höra det folk vanligen säger i tal när någon har dött. Videohälsningar från Ghana, Rumänien, Argentina, Haiti – you name it. Jag tänkte att det är tur att jag inte är den som blir stor på mig. Men förmodligen har min ledarförmåga varit viktig. Att få människor att tro på att de kan. Om du själv inte tror på det spelar det ingen roll vad Gud vill med dig. Tar man inget initiativ, blir det ingenting.
På frågan hur han trivs med livet i dag kommer svaret omedelbart:
– Jag har aldrig mått så bra. Jag grubblar sällan över livet. Men nu när jag fyllt 70 har jag tänkt till. Att om livet är en fotbollsmatch på 90 minuter, med två halvlekar, har jag 20 minuter kvar. Och inget avgörs i första halvlek. Det är nu jag har kunskapen och erfarenheten för att verkligen göra mål.
Vad vill du med de kommande åren?
– Helt klart fokusera på det jag är bäst på; att inspirera andra. Men inte vara lika involverad i daglig drift. Jag vill dela med mig, som att det finns vissa grundprinciper man inte tricksar med: Om du vet meningen med ditt liv men inte gör något åt det, för att du är feg, inte vill eller orkar ... då kommer du inte bli lycklig, glad och tillfredsställd. Utan bara ...
Lennart slår näven i bordet.
– ... bara ”varför gjorde jag inte det?” Det behöver inte handla om hjälpverksamhet eller kristen verksamhet, utan om vad som helst.
Du känner ingen avsaknad av en stillsammare vardag?
– Nej. Att lägga ned engagemanget för Hoppets Stjärna finns inte, jag kommer dö i tjänst. Jag är ingen naturkille som vandrar Högakustenleden. Däremot är jag förlorad i utsiktskärlek. Åren när jag bodde i Kärrsjö formade mig, där såg jag vattnet varje dag från huset. Här på Kusthöjden har jag det likadant vilket ger mig väldigt mycket stillhet och fred. Och jag vet också att om den där båten vänder nu kan kan den åka till Brasilien om den vill. Vi hör ihop med världen här i Örnsköldsvik.
Lennarts favoriter
Första skivan
Joe Cocker – "Mad Dogs & Englishmen" (1970)
Fantastisk. Jag var 14 bast och köpte den själv. Den lade på många sätt grunden för min kärlek till äkta musik, rå och ofiltrerad. Här ställde sig ett gäng musiker på scenen, inga som helst backtracks, de bara körde. Joe hade en urkraft som få andra. Jag var även glad i Beatles och nu fick jag höra "She came in through the bathroom window" – wow! Och Leon Russell på piano – legendarer!
Bästa gitarristerna
Terry Kath, Chicago. Bästa solon: ”Listen” och ”I'm a man”.
Frank Reckard (i The Hot Band 1978-1990). Bästa solot: ”Restless”.
Musik som stärkt inför något svårt
”Du Måste Finnas” – Kristina från Duvemåla (Björn Ulvaeus och Benny Andersson, 1995)
När man satsat allt man har och bär på en tro att det verkligen finns en levande Gud, då representerar denna sång ett rop från djupet av min själ: Det MÅSTE vara sant. Om inte är jag en dåre, grundlurad och förlorad. Jag spelar den ofta när utmaningar ibland känns alltför stora.
”I Won’t Back Down” – Tom Petty (1989)
En sång om att vägra vika ner sig som jag spelar när jag måste stå fast i min övertygelse, att inte ge upp. Den har gått på allra högsta volym. Denna envishet har gett mig en inre styrka när omständigheterna varit svåra.
”En liten stund med Jesus” – Curt & Roland (1970)
När jag ibland känner att jag inte orkar bära alla livets bördor ensam ger mig denna sång ett annat perspektiv, mitt fokus flyttas från jordens stress och små bestyr till det som faktiskt betyder något i evigheten. Det har stärkt mig många gånger när svårigheterna hopat sig.
Bok som förändrade livet
”De fyrahundra” – Stephen Sheppard
Jag var nygift, 26 år gammal, med två barn och mitt i bygget av dåvarande huset i Kärrsjö – och jag var bitter. Jag insåg att jag inte skulle ha råd att betala räntorna om allt inte gick i lås. Jag tvivlade på mig själv och hade ångest över vad jag hade gett mig in på. Boken är en äventyrsroman, absolut inte djupsinnig, om 1800-talsbanditer som rånar Bank of England. I ett skede hamnar de i en fruktansvärd storm på ett fartyg, ingen räddning fanns förutom i kaptenen. Han bannlyste nämligen varenda tanke i sitt sinne förutom en: Hemmahamnen i Southhampton. Det var allt han tänkte på och han klarade resan. Det är något jag fallit tillbaka på stup i ett. Att ”din dumma tankevärld, vi SKA klara det”. Bannlysa är ett bra ord i sammanhanget: Bort med alla tankar som kommer i vägen för målet, på så vis kan jag fokusera på att inte oroa mig och vara tydlig med vad jag vill. Det trodde han nog inte när han skrev boken, att det skulle få en kille som mig att tro på sig själv. Jag byggde klart huset och det gick bra. Nu har min syster Ulrika köpt det.
En favorittextrad
”Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.”
Ola Sandström tolkar Stig Dagerman, albumet ”Flykten valde oss” (låt: ”En broder mer”, 2016).
Skivor som betytt något speciellt
1. Chicago – från #1-#17
När Peter Cetera lämnade 1985 tappade jag intresset men de första sjutton albumen betydde alla något speciellt för mig. Peter var en orsak till att jag lärde mig spela bas och bildade ett band. Jag insåg att alla som vill kan lära sig spela, man måste bara jobba på det. Vi döpte oss till Exact, fick spelningar och åkte på turné. Vi hade rockfeeling och spelade Doobie Brothers och Eagles men på folkparkerna blandade vi in Flamingokvintetten, det var vad folket ville ha. Vi stod i vägskälet att satsa på att bli kända men jag kände att det krockade – i vissa kyrkliga sammanhang var allting så allvarligt att det var löjligt. Jag lämnade bandet, vilket var en sorg. Jag saknade gemenskapen. Det var en uppoffring.
3 album som format Lennart
”Verkligt liv”– Curt & Roland (1970)
Sveriges bästa kristna musiker på sin tid. Nydanande och byggde sitt sound på Everly Brothers. Sedan växte jag ur det och då blev det annat.
”Goodbye Yellow Brick Road” – Elton John (1973)
Köpte när den kom och spelade så mycket att jag spelade ner och igenom vinylen. Dee Murray på bas och Nigel Olsson på trummor – jag fattar än i dag inte varför Elton lade ner det bandet. Det var min husmusik.
”Grievous Angel” – Gram Parsons (1974)
Blev handlöst förälskad i den typen av country, med lite rockfeeling. Emmylou Harris är med och henne såg jag på Konserthuset i Stockholm 1977 med The Hot Band. Hank DeVito spelade steel guitar och Albert Lee Fender telecaster. Jag är ett fenderfan! Det var något så fruktansvärt bra att den konserten fick mig att bestämma mig; Joe Cocker i all ära – det här är min musik.
Favoritfilmer
Komedi: ”Rosa pantern”-filmerna med Peter Sellers. Thriller: ”Lucky Number Slevin” (regi: Paul McGuigan). Senaste favorit: Racingdramat ”F1” med Brad Pitt; grymt bra filmat! Film jag återvänder till: ”The Holiday”. Varje jul. Så varm och så god. Favoritregissörer: Luc Besson och Steven Spielberg.
