Utställningen börjar redan när vi kliver in i den gamla gården som tidigare var Ingela Nilssons morföräldrars hem. Själv växte hon upp i grannhuset. Här i hallen får vi bland annat ta del av Ingela, 9 år.
– Jag hittade de gamla ritblocken jag hade när jag var nio år. Jag fick höra att jag var duktig att rita och jag satte ganska höga krav på mig själv. Ibland tyckte jag att jag gjort något riktigt coolt men på några teckningar har jag skrivit att här blev det fel. För några år sedan tänkte jag att jag ville uppgradera mitt nioåriga jag så jag gjorde grafiska tyck av mina barnteckningar, berättar Ingela, som i hallen också hängt en målning av sin mormors näverväska – som fortfarande står kvar på hatthyllan.
Fler minnen finns i trappen upp till övervåningen och där hänger bland annat en målning av ett älghorn, förlagan sitter på väggen mittemot. På golvet ligger en platta med mängder av stearindropp, med bilder från nyhetstidningar – visst minns några av er hur man som barn droppade stearin i tidningar för att skapa sina egna små bilder?
– Det blir en slags vila att verkligen vara i själva görandet.
I ett rum på övervåningen projiceras färger på en vägg, färger som också är en slags minnesanteckningar. Eller rättare sagt två helt olika minnesanteckningar. Ingela förklarar när hon bjuder oss på en kopp kaffe i köket:
– Morfar antecknade något varje dag i kalendrar, bland annat vädret. Under pandemin 2020 bestämde jag mig för att varje dag läsa vad morfar skrivit i kalendern 1973 (Ingelas födelseår). Det kunde stå: ”Avfrostade frysen, dimma över sjön” och ”Var på auktion, köpte en ko”.
Några av anteckningarna har broderats på mormors monogramsignerade kökshanddukar som nu hänger i köksfönstren, på en står det: +5 klart lugnt, hörde första lärkan.
Här i köket, med en fantastisk utsikt ner mot Gensjösjön, satt Ingelas morfar och skrev sina anteckningar. När hon sedan läste dem gick hon varje dag ut i naturen under samma datum.
– Utifrån den upplevelse jag haft i naturen just den dagen, då jag kommunicerade med det morfar skrivit, blandade jag en färg, berättar Ingela och visar upp små lappar med ett helt års färger.
Det är dessa färger som under utställningen projiceras på en vägg våningen ovanför köket.
Utställningen fortsätter genom grovköket där det hänger en stor teckning av ett gäddhuvud. Och kikar man ut genom fönstret ser man två gäddhuvuden som sitter uppspikade på väggen till ett uthus.
Ute på gården ligger också en gammal bagarstuga och här finns ännu fler minnen – ”Nostalgins färger”, som inte bara är färger utan även tapeter från barndomshemmet, tyg som Ingelas mamma sydde en klänning till henne av, och en trasig pärlplatta som Ingela gjorde när hon var sex år. På en arbetsbänk ligger också några fågelbon.
– Jag gjorde dem när jag slog lägdan med lie och torkade hö. Det var något sorts sorgearbete efter pappa. Jag tänker att jag ska ställa ut bona här utanför på ängen.
Kreativiteten och idéerna tycks inte ha några begränsningar i Ingelas skapande, men så arbetar hon också som ateljerista på en förskola i Umeå – samtidigt som hon är konstnär.
– Jag håller på med så många olika saker och upptäcker att allt ändå hänger ihop. I över tio års tid har jag jobbat med ett projekt som jag kallar ”Minnesanteckningar” och dessa finns med i den här utställningen. Mycket av det jag gjort är starkt kopplat till den här platsen, träd man klättrat i och naturen runtomkring. Jag har alltid haft en längtan tillbaka till landskapet och när mina egna barn blev äldre upptäckte jag hur mycket minnen de också har härifrån. Så det känns väldigt roligt att visa utställningen just här. Det blir ett sätt att knyta ihop de trådar jag haft i mitt skapande, kanske ta farväl och ge plats åt nya spår.
Årsringar har vernissage lördag 27 juni 12.00-16.00. Utställningen visas också 28 juni samt 4 och 5 juli. Platsen att besöka är Västergensjö 251, en knapp halvmil väster om Bredbyn efter Junselevägen.